Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli bref till romarena - 8 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli bref till rom arena.
Kap. 14: 15 — 19.
detta vittnesbörd består deri, att Guds
ande drifver honom. Ty att Guds ande
drifver någon, det bevisar, att Guds ande
bor i honom, och detta är ett vittnesbörd
derom, att han är Guds barn (v. 14).
^ 17. Men om vi är o barn, så
äro vi ock arfvingar, nämligen
Guds arfvingar men Kristi
med-arfvingar,* om vi annars** lida
tillsammans, t på det att vi ock
må varda förherrligade
tillsammans (med honom).ft
Ap. G. 14: 2 2. Gal. 4: 7.
* De troende skola jemte Kristus en
gång inträda i besittningen af det eviga
lif och den eviga herrlighet, som hör
deras himmelske fader till. Att detta
bildligt kallas för arf, beror derpå, att det i
det menskliga lifvet är regel, att barn,
först sedan fadern är död, träda i
besittning af hans egodelar.
** d. v. s. och arfvet skola vi vinna, om
vi o. s. v.
t Att lida tillsammans med Kristus är
att underkasta sig lidande för hans skull
(Matt. 10: 38, 16: 24). Detta lidande, som
består i verldens hat och alla dess
yttringar (Joh. 7: 7, 15: 18 f., 17: 14 m. fl.),
är ett deltagande uti Kristi eget lidande.
Jemför Matt. 20: 22 f., 1 Petr. 4: 13, 2
Kor. 1: 6, Fil. 3: 10, Kol. 1. 24, 2 Tim.
2: 11 f.
tt Lidandets mål är förherrligande. Se
Matt. 5: 11 f. Om deremot en troende
undandrager sig lidandet med Kristus, så
går han miste om arfvet och herrligheten.
18. Ty* jag håller före, att
den nu varande tidens** lidanden
icke äro värda (att akta för
något) emot den herrlighet, som skall
uppenbaras på oss.f
Matt. 5: 11 f. 2 Kor. 4: 17 f. 1 Petr.
1: 6 f 4: 13.
* Apostelen bekräftar här, hvad han
nyss sagt, att på lidandet skall följa
herrlighet.
** d. v. s. de lidanden, som vi hafva
att utstå under den tid, som nu är, innan
herren kommer. Här som annorstädes i
nya testamentet tänkes herrens ankomst
såsom nära förestående.
f Den herrlighet, som tillhör de
troende, är nu fördold (i himmelen), men när
Kristus kommer, skall han föra den med
sig till dem. Jemför 1 Petr. 1: 4 f.
19. Ty* skapelsens** längtanf
väntar efter Guds barns
uppenbarelse. tt
* Här följer nu bevisningen för, att en
sådan uppenbarelse är att vänta.
** Ordet »skapelse» betecknar l:o) den
handling, genom hvilken något skapas, 2:o)
den skapade verlden, 3:o) någon del af
den skapade verlden (hvarvid
sammanhanget afgör, hvilken del som menas). Här
menar apostelen den förnuftslösa skapelsen,
hvad vi vanligen kalla naturen. Denna
natur har till följd af menniskans synd
träffats af en förbannelse (1 Mos. 3: 17),
under hvilken hon suckar, längtande efter
befrielse, hvilken skall komma i
sammanhang med Guds barns herrlighets
uppenbarelse. Att sinnesrörelser sålunda
bildligt tillskrifvas naturen, är vanligt i bibeln.
Se Ps. 19: 6, 98: 8, Es. 14: 8, 55: 12,
m. fl. st.
f Det grekiska ord, som här begagnas
i grundtexten, betecknar egentligen, att
någon står med framsträckt hufvud och
läng-tansfullt ser efter något, som han ifrigt
åtrår.
tt De troende äro nu Guds barn, men
den herrlighet, som ligger i detta
barna-skap, är ännu icke uppenbarad. Denna
uppenbarelse skall ske först då, när
herren kommer. 1 Joh. 3: 2.
20. Ty skapelsen har blifvit
underkastad fåfängligheten,* icke
frivillig,** utan för dens skull,
som har underkastat henne, f på
en förhoppning, tt
* d. v. s. förgängligheten.
** utan i strid mot hennes
ursprungliga väsen. Möjligen begagnar Paulus
uttrycket »icke frivillig» med hänsyftning
derpå, att menniskans fall skedde af fri
vilja.
t Orsaken till denna naturens
underkastelse under förgängelsen är menniskans
syndafall; men det är Gud, som
underkastat henne. Den skapelse, som menniskan
tillhörde, var ett organiskt helt, der
förstöring af den enskilda lemmen måste
verka rubbning i det hela. Ju vigtigare
den lem var, som förstördes, desto större
vardt rubbningen i det hela. Nu var
menniskan den vigtigaste lemmen i denna
skapelse, derför verkade hennes fall mycket
förstörande för det hela. Det var, så att
säga, hufvudet eller hjertat i den stora
skapelsens kropp, som blef skadadt, och
verkningarna deraf sträckte sig förstörande
— 51 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
