Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli första bref till korintierna - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli första bref till korintierna.
Kap, 12: 28 — 3 1.
t Härmed vill apostel en icke neka, att
Kristus äfven är den troende qvinnans
huf-vud. Han är ju församlingens hufvud
<Kol. 1: 18, Ef. 1: 22, 4: lö), och till
församlingen hör äfven qvinnan. Men
mannen är qvinnans närmaste hufvud, och
derom är det apostelen här talar.
Enligt Gal. 3: 2 8 finnes ingen åtskilnad i
ufseende pä frälsningen mellan man och
qvinna. Men derigenom upphäfves icke
den underordnade ställning i förhållande
till mannen, som Gud genom skapelsen
anvisat qvinnan i denna verlden, och som
förblir orubbad äfven inom den kristna
församlingen.
tt Se anm. till kap. 3: 23 samt Joh.
14: 28.
4. Hvarje man,* som beder
eller profeterar, ** hafvande något
på hnfvudet, han vanärar sitt
hufvud. f
* Af denna vers synes, att Paulus med
»hvarje man» menar hvarje kristen man
(v. 3).
** Om profeterande se anm. till Rom.
12: 6.
t De judiska männen hade alltid
huf-vudet betäckt vid sina gudstjenster. Likaså
hade äfven romarena, när de offrade.
Grekerna deremot voro alltid barhufvade vid
sina heliga förrättningar. Den grekiska
seden i detta fall fann apostelen bäst
passande för den kristne mannens ställning i
förhållande till herren. Mot dessa Pauli
ord strider det naturligtvis icke, om
männen vid gudstjensten hafva hufvudet betäckt
till skydd emot häftig köld eller
brännande sol, som annars kunde skada dem.
5. Men hvarje qvinna, som
beder eller profeterar’^ med ohölj dt
hufvud, hon vanärar sitt hufvud;
tj det är ett och det samma, som
om hon vore rakad.**
Om de inskränkningar, under hvilka
qvinnors profeterande må ske, se
tilläggs-anm. vid slutet af kap. 14.
* Ordagrant: ty hon är alldeles ett
och det samma som den rakade. Långt
hår var hos både judar och greker en
prydnad för qvinnan. Afklippt hår
begagnades af otuktiga qvinnor. Med
hårets afrakning plägade derför ock
äkten-skapsbryterskor straffas. Apostelen vill
sålunda säga, att den qvinna, som beder eller
profeterar med ohölj dt hufvud, beter sig
lika opassande, som om hon, i likhet med
otuktiga qvinnor, uppträdde med afklippt
hår. Hon skulle dermed vanära sitt hufvud.
— Somliga bibeltolkare mena, att apostelen
i v. 4 och 5 använder ordet hufvud i
tvåfal-dig (först i egentlig, sedan i bildlig)
bemärkelse, så att han vill säga: Den man,
som beder med något på hufvudet,
vanärar dermed Kristus, som är hans hufvud,
och den qvinna, som beder med ohölj dt
hufvud, vanärar dermed sin man, som är
hennes hufvud. Denna uppfattning synes
dock mer sökt.
6. Tj om en qvinna icke
höljer sig,* så må hon ock klippa
sig. Men om det är skamligt för
en qvinna att klippa sig eller
raka sig,*"^ så må hon hölja sig.
* om hon så litet frågar efter det
anständiga, att hon icke höljer sitt hufvud.
^^ Naturligtvis vill Paulus härmed icke
hafva förbjudit den troende qvinnan att
klippa eller t. o. m. raka af sitt hår, när
sådant är för hårväxtens bevarande
nödvändigt.
7. Ty en man bör icke hölja
hufvudet, emedan han är Guds
af bild* och ära,** men qvinnan
är en mans ära.f
1 Mos. 1: 2 7, 5: i, 9: 6.
* Mannen är, såsom man, Guds afbild
i den meningen, att han har
herskaremak-ten öfver jorden. Hvad som för öfrigt hör
till Guds beläte hos menniskan, det är för
både mannen och qvinnan gemensamt. Men
här är fråga endast om, hvad mannen
såsom Guds afbild är framför qviiinan.
** Mannen är Guds ära i den
meningen, att han i sin person framställer en
bild af Guds herskaremajestät. Till följd
af denna mannens herskareställning bör han
icke hafva något på hufvudet, när han
beder eller profeterar. Ty
hufvudbetäck-ning skulle vara en bild af underordnande
under menskligt välde. Apostelen ser
härvid naturligtvis bort från ala yttre
borgerliga åtskilnader, såsom mellan konung
och undersåte, herre och tjenare o. s. v.
Ty vid gudstjensten ega dessa åtskilnader
ingen betydelse alls. Der framträda inför
Gud endast mannen och qvinnan: den
förre Guds ära, underordnad ingen utom
Gud, den senare mannens ära,
underordnad mannen.
f Likasom Guds majestät öfvergår på
mannen, så öfvergår mannens majestät på
qvinnan. Hon är, hvad hon är, genom
— 155 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
