- Project Runeberg -  Bibeln / Nya testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar af P. Waldenström, 1894. Andra delen /
304

(1917) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli bref till efesierna - 4 Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kap. 4: 2 2—28.

Pauli bref till efesierna.

* Skilnaden mellan deras förra vandel
och den nuvarande var, att de hade lagt
bort o. s. v.

** Med den gamla menniskan menas
den i synd lefvande menniska, som den
troende var, innan han vardt troende. Denna
gamla menniska har han nu lagt bort. Se
Rom. 6: 6 och anm. dertill.

t Den i synd lefvande menniskan går
till evigt förderf (Gal. 6: 8).

tf i öfverensstämmelse med.

f* de lustar, som synden uppväcker och
bedrager henne med för att förderfva henne.
Jemför Rom. 7: ii. Ebr. 3: 13.

23. men förnjens i edert
sin-oes ande*

Rom. 12: 2.

^ eder innersta andliga varelse. —
Grundtextens ord kunna ock betyda: genom edert
sirmes ande, d. v. s. genom den helige
anden, som nu bor och regerar i edert sinne.
Denna uppfattning synes dock mindre
sannolik.

24. och hafven iklädt eder den
nja menniskan, som är skapad
enligt Gud* i sanningens
rättfärdighet och helighet.**

2 Kor. 5: 17. Kol. 3: 10 f.

Den nya menniskan är den efter Guds
likhet andligen nyskapade menniska, som
den troende är, sedan han blifvit förenad
med Kristus (2 Kor. 5: 17).

»Syndens bedrägeri» regerade i den
gamla menniskan och verkade onda lustar
(v. 22). Den guddomliga sanningen
regerar i den nya menniskan och verkar der
rättfärdighet och helighet. — Märk för
öfrigt, huru apostelen i v. 22—24
framställer den gamla menniskans bortläggande
och den nyas påklädande hos de troende
såsom en gång skedt, medan den invertes
menniskans förnyande är något allt jemt
fortgående. I den troende finnes köttet
och anden tillsammans (Gal, 5: 17) men
icke den gamla och den nya menniskan.
Den gamla menniskan lefde efter köttet,
den nya lefver efter anden.

25. För den skull läggen
bort* lögnen och talen sanning
hvar och en med sin nästa,
emedan vi äro hvarandras lemmar.

Sak. 8: I6. Rom. 12: 5. 1 Petr. 2: 1.

* Emedan I hafven lagt bort den gamla
menniskan, så läggen nu bort allt, som
hör henne till.

26. Vredgens och synden icke,*
må icke solen gå ned öfver eder
förtörnelse**

* Paulus anför här Ps. 4: 5 enligt de
sjuttio uttolkarenas grekiska öfversättning.
Han förbjuder icke vrede i och för sig,
ty det gifves ock en helig vrede, en vrede
öfver det onda, hvilken är oskiljaktig från
kärleken till det goda. Denna vrede finnes
hos Gud och hos alla dem, som likna
honom. Deremot är det en syndig vrede,
när den ene vill och önskar den andre
något ondt. Och denna förbjuder
apostelen här. När I vredgens, vill han säga,
så akten eder, att det icke blir en syndig
vrede, hvilket lätt sker.

** Vreden, som framkallas af det onda,
yttrar sig deri, att man blir förtörnad.
Men en sådan förtörnelse må ej länge vara.
Det berättas om den grekiske filosofen
Pytagoras lärjungar, att om de någon
gång i vrede förorättat hvar andra, så
försonades de alltid före solnedgången ^amt
skakade händer och omfamnade hvarandra,
innan de skildes åt.

27. och gifven icke djefvulen
rum.*

* När sinnet är upprördt af vrede, har
djefvulen alltid lättare att öfverrumpla och
fälla de troende, än när de äro lugna och
stilla. Jemför 1 Petr. 5: 8 f., 2 Kor. 2:
11, Ef. 6: 11 följ., Jak. 4: 7.

28. Den som stjäl, stjäle icke
vidare* men arbete hellre,
verkande med sina egna händer det
goda,** på det han må hafva att
meddela åt den, som har behof.

1 Tess. 4: 11 f. 2 Tess. 3: 8 f.

^ Om det är någon bland eder, som
stjäl, så må han upphöra der med.
Hedningarna ansågo i allmänhet stöld icke
såsom något orätt. Det samma var
förhållandet med åtskilliga andra synder,
isynnerhet otukt. För många nyomvända var
det svårt att fatta ett annat
åskådningssätt. Derför kunde hos dem sådana
synder förekomma. Genom det hedniska
lif-vet hade den sedliga känslan hos dem
blifvit förslöad (v. 19), och hon var icke med
ens återstäld. Det samma får man ännu

304 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:08:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/wald1894/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free