Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli första bref till Timoteus - 2 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli första bref till Timoteus.
Kap. 1: 16 — 2 0.
** Lika visst som det icke finnes mer
lin en enda Gud, lika visst finnes det icke
heller mer än en enda medelperson, genom
livilken en förening mellan Gud ocli
men-niskor är möjlig. Såsom stammen förmedlar
förbindelsen mellan grenen och roten, så
att grenen erhåller all sin must och kraft
från roten endast genom stammen, så
gif-ves åt menniskan nåd och frälsning af Gud
endast och allenast genom Jesus. Se Ap.
G. 4: 12.
t Denna medelperson är en menniska,
icke någon annan varelse. Han är den
menniska, i hvilken Guds evige, enfödde
son antagit mandom (Joh. 1: i, 14).
6. som har gifvit sig sjelf * till
en lösen** för alla, f (hvilket är)
vittnesbördet för sina egna tider,ff
Matt. 20: 28. Tit. 2: 14.
* sin själ (Matt. 20: 2 8).
** d. v. s. till frälsning. Om ordet
lösen såsom ett bildligt uttryck för
frälsning se anm. till Matt. 20: 2 8, 1 Kor. 1:
30. Hvarifrån Kristus skall återlösa
men-miskor, se Tit. 2: 14, 1 Petr. 1: 18.
t Om ock icke alla varda frälsta, så
har dock Kristus gifvit sig ut för att frälsa
alla. Märk för öfrigt, l:o) att det ömsom
säges, att Gud gifvit Kristus (Joh. 3: le),
ömsom att Kristus gifvit sig sjelf (jfr Gal.
1: 4 och anm. dertill) — 2:o) att såsom
lösen framställes aldrig hans lidande utan
han sjelf, hans själ (Matt. 20: 2 8), som
utgifvits genom hans blod (se Ef 1: r och
anm. dertill). Att hans utgifvande skedde
^enom lidande och död, är sant, men en
sak är sjelfva lösen, som utgifves, en
an-man sak är sättet, hvarpå den utgifves.
Det senare får icke sättas i stället för det
förra. Lösen — medlet för vår frälsning
— är han sjelf, den enfödde Guden (Joh.
1: 18), den menniskovordne (Joh. 1: 14),
"den genom lidande och död fullkomnade
<Ebr. 2: lo).
ft Hvad apostelen i v. 4 f sagt, är
just innehållet af apostlarnas vittnesbörd
(1 Kor. 1: 6). Och detta var ett
vittnesbörd för sina egna tider d. v. s. för de
tider, som Gud dertill bestämt. Dessa
ti-4er voro nu inne, då Guds son redan
blif-vit menniska och fullbordat sitt verk på
jorden. Vittnesbördet kunde nämligen icke
börja, förrän den sak var till, om
hvilken det skulle vittna. Dessförinnan kunde
det endast finnas löften och förutsägelser.
Att apostelen säger tider i stället för tid
<jfr Gal. 6: 9), beror derpå, att han betraktar
©n tidsperiod såsom en summa af tidsdelar.
7. för hvilket* jag** blifvit
satt till förkunnare*** och apostel
— jag säger sanning, jag ljuger
icke: f till hedningars lärare i
troft och sanning, f*
Ap. G. 9: 15, 13: 2, 22: 21. Rom. 9:
1, 11: 13, 15: 16. Gal. 1: 15, 16, 2: 7 f.
Ef 3: 8. 2 Tim. 1: ii.
* vittnesbörd (v. 6).
** Det ligger i grundtexten starkt
eftertryck på ordet jag. Paulus var särskildt
satt till att göra vittnesbördet kändt bland
hedningarna (se Gal. 1: 16, 2: 7).
*** Ordagrant: härold. Jemfor Rom.
10: 14 f.
f Denna allvarliga försäkran gäller de
närmast följande orden. Paulus var viss
på sin särskilda kallelse såsom
hedningarnas lärare.
ft lärare i att tro. Paulus skulle lära
dem att tro.
f * Han skulle lära dem, hvad som var
sant, i motsats mot den lögn, hvari de
annars voro fångna. Dermed menar han
naturligtvis evangelii sanning (jfr Gal. 5:
7 och anm. dertill).
8. Jag vill alltså,* att
männen** bedja på hvarje plats,***
upplyftande heliga händer f utan
vrede tt och tvekan.f*
Ps. 28: 2, 63: 5, 134: 2.
* Detta »alltså» syftar tillbaka på v. 1 f.
** alla de bedjande männen, ej blott
de som leda i bön.
*** der församlingen kommer
tillsammans, ehvad det nu sker vid församlingens
allmänna sammankomst, eller der smärre
grupper samlas i enskilda
församlingsmedlemmars hus. Se 1 Kor. 14: 2 3 och anm.
På hvarje sådan plats böra männen bedja
så, att de upplyfta heliga händer.
f händer, som lyftas i ett heligt sinne.
Att lyfta upp händerna vid bönen var en
gammal sed både hos judar och
hedningar. Det uttryckte tro på bönhörelse.
Man sträckte upp händerna likasom för
att genast från himmelen taga emot det,
som man bad om. Att vid bönen falla
på knä eller på sitt ansigte, hvilket också
brukades, var uttryck af förkrosselse och
ödmjukhet. Det samma betecknar hos oss
hufvudets nedböjande. Det stundom
brukliga sättet att vid bönen resa sig upp
uttrycker vördnad. Händernas hopknäppande
betecknar hjertats rörelse och angelägenhet
— 391 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
