Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefvet till hebreerna - 9 Kapitlet - 10 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 9: 28—10: 2.
Brefvet till hebreerna.
hocJcarnas blod, men enligt 2 Mos. 24: 5
slagtades vid tillfället ingen bock utan
endast oxar. Sannolikt är detta ett
minnesfel, som berott derpå, att författaren tänkt
på det stora försoningsofiPret, vid hvilket
oxar och bockar slagtades (se 3 Mos.
16: 18). Vidare säger han, att Moses
bestänkte holcen med offerblodet, men något
sådant talar Moses sjelf icke om.
Slutligen säger han, att Moses tog blodet med
vatten och isop och purpurull, men i
Mose egen berättelse om saken namnes
ingenting om vatten eller isop eller
purpurull. Författaren har utan tvifvel tänkt
på förordningen i 3 Mos. 14: 4 följ. om
spetälskas rening, ty der förekomma dessa
saker. Och han har föreställt sig, att
be-stänkningen skett på samma sätt vid
förbundets stiftande. Äfven dervid torde han
hafva följt någon gammal sägen eller bland
judarna gängse föreställning. Saken är för
öfrigt i och för sig alls icke osannolik.
En ytterligare afvikelse från Mose
berättelse innehåller v. 21. Der säges
nämligen, att Moses vid förbundets stiftande
bestänkte tabernaTdet och gudstjenstens
Mril med blodet. Men vid det omtalade
tillfället var tabernaklet ännu icke bygdt,
än mindre utrustadt med några käril. Först
i 2 Mos. 40 berättas om dess byggande.
Somliga bibeltolkare hafva derför trott, att
författaren talar om en bestänkning, som
skett vid något senare tillfälle. Men då
han säger med hlodet, så är uppenbart,
att han menar samma blod, som han nyss
talat om, d. v. s. det vid förbundets
stiftande utgjutna blodet. För öfrigt namnes
icke i Mose böcker, att Moses någonsin
bestänkt tabernaklet med blod. En
gammal judisk sägen derom synes dock hafva
förekommit. Denna har författaren följt,
och genom något minnesfel eller
förbiseende har han föreställt sig, att
tabernaklets bestänkning skett vid det tillfälle, då
förbundet stiftades.
Sådana misstag hos författaren
ådagalägga visserligen, att han icke varit en
apostel; men de förringa icke värdet af
hans tolkning af de gammaltestamentliga
förebildernas betydelse. De äro närmast
att förlikna vid de misstag, som Stefanus
gör i sitt tal inför rådet i Ap. G. 7.
10 Kapitlet.
Ofullkomligheten af det årliga
försonings-offret (v. 1—10). Fullkomligheten af Kristi offer
(v. 11-18). Förmaning att framgå till Gud och
att i kärlek hafva akt på hvarandra Cv. 19—25).
De affälliges dom (v. 26—31), Påminnelse om
den förra tiden och uppmuntran till uthållighet
(v. 32—39).
V. aftonsångst. Kristi Mmmelsfärdsd. /.
aftonsångst, tjugonde sond. e.tref.JI,
35—39 aftonsångst. andra sönd. i advent. /.
Ty* lagen,** som har en
skugga*** af det tillkommande
goda t (men) icke sjelfva gestalten
af tingen,tt kan aldrig genom de
samma offer, som defft årligen
bära fram, för alltid f*
fullkomnat** som, komma fram.*f*
Kol. 2; 17. Ebr. 8: 6, 9: 9, 25.
* Detta ty syftar tillbaka på kap. 9: 2 8.
** den mosaiska lagen.
*** en dunkel afbild. Skuggan af en
sak återgifver visserligen saken men endast
mycket dunkelt. Jemför Kol. 2: 17.
De gudstjenstförhållanden, som lagen
stadgar, utgöra en skuggbild af den
tillkommande frälsningen och allt, som
der-till hör.
tt Lagen visar oss icke dessa ting
sjelfva, såsom de verkligen äro och se ut, utan
endast en dunkel skuggbild af dem.
ttt nämligen öfverstepresterna. Att
författaren icke menar presterna i allmänhet,
synes deraf, att han talar om det stora
försoniugsoffret (se v. 3). Detta offer
fram-bars nämligen af öfverstepresten.
Jemför kap. 7: 3. Orden »för alltid»
kunna ock hänföras till ordet »frambära»,
så att meningen blir: de offer, som de
alltid årligen bära fram. Meningen kan äfven
öfversättas sålunda: Lagen kan aldrig
genom de årligen samma offer, som de
ständigt bära fram o. s. v.
f** från synd fullkomligt rena.
*f * dem som på denna väg komma fram
till Gud (kap. 7: 20) för att vinna
frälsning (kap. 9: 2 8).
2. Skulle de icke annars hafva
upphört att bäras fram, derför
att de tjenande,* en gång
renade,** icke vidare haft samvete af
synder?t
* de som genom sådana offer sökte
rening och frälsning.
— 478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
