Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefvet till hebreerna - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 12: 27 — 13: 3.
Brefvet till hebreerna.
TiUägosanmärJcning till vers 35.
Då Makkabeerböckerna numer icke
förekomma i våra biblar, så anföra vi här ur
xiem berättelserna om Eleasar och de sju
ynglingar, som åsyftas i vers 35 af detta
kapitel. De äro mycket uppbyggliga och
troligen historiskt sanna.
Historien om Eleasar lyder i 2 Makk.
6: 18 — 31:
Det var en af de yppersta skriftlärda,
benämd Eleasar, en ålderstigen man och
af det mest vördnadsbjudande utseende:
på honom bröto de munnen upp med våld,
att han skulle äta svinkött. Men han ville
hellre med ära dö än med skam lefva
och spottade ut det och gick frivilligt till
marterhjulet, såsom det höfves dem att
framgå, som hafva mod att hålla ifrån sig,
hvad icke lofligt är att smaka af kärlek
till det timliga lifvet. Men de som voro
satta öfver den oheliga ofFerspisningen togo
mannen för gammal bekantskaps skull
af-sides och förmanade honom att låta hemta
sig kött, som det var honom lofligt att
äta, och af honom sjelf tillredt, och låtsa,
som om han åte af offerköttet, såsom af
konungen befaldt var, på det han måtte
sålunda undgå döden och för deras gamla
vänskaps skull åtnjuta denna välvilja.
Men han fattade ett ädelt beslut, såsom
det var värdigt hans år och hans
ålderdoms anseende och hans förvärfvade
ärevördiga grå hår och hans ifrån ungdomen
förda berömliga vandel och framför allt
den heliga af Gud stiftade lagen, i
enlighet hvarmed han förklarade rent ut, att
man så gerna strax kunde affärda honom
till de dödas boning. »Ty, sade han, det
skickar sig icke väl för vår ålder att
skrymta, så att många af de unga måtte
tänka, att den nittioårige Eleasar öfvergått
till hedendomen, och de alltså genom mitt
skrymteri kunde förföras, då jag, endast
för att vinna en obetydlig smula lifstid,
droge skam och nesa öfver min ålderdom.
Ty om jag ock för ögonblicket undgår
straffet af m’enniskor, så kan jag dock icke
hvarken lefvande eller död undfly den
alls-mägtiges händer. Derför vill jag nu
man-ligen låta mitt lif och alltså visa mig
värdig min ålderdom och efterlemna åt de
unga ett ädelt exempel att villigt och
frimodigt gå en ärofull död till mötes för den
höga och heliga Guds lag.» Med dessa ord
trädde han strax till marterhjulet. Men
de som ledde honom, förbytte sin nyss förut
mot honom visade bevågenhet till ovilja,
emedan de omförmälta orden, såsom de
mente, voro idel galenskap. Då han nu
var i begrepp att dö under slagen, suckade
han och sade: »För herren, som hafver
den heliga kunskapen, är det uppenbart,
att, då jag hade kunnat undslippa döden,
jag underkastar mig den hårda svedan på
min kropp af gisselslagen, men i själen
lider jag sådant gerna för hans fruktans
skull.» Och alltså afled han och lemnade
i sin död icke allenast för de unga utan
ock för de flesta i sitt folk ett ädelt
efter-döme och en uppmuntran till dygd.
Historien om de sju ynglingarna i 2
Makk. 7: i—4i är följande:
Der vordo ock sju bröder med deras
moder gripna och med gissel och
remmar illa slagna, då konungen ville tvinga
dem att äta svinkött, som var dem i lagen
förbudet. Då tog en af dem till orda
sålunda: »Hvad vill du mycket fråga och
af oss veta? Vi vilja hellre dö än
något handla emot våra fäders lag.» Då vardt
konungen vred och böd, att man skulle
sätta kittlar och pannor öfver elden. När
det var gjordt, böd han att strax utskära
tungan på den, som hade fört ordet, draga
huden af hufvudskålen på honom och
af-hugga de yttre lemmarna, medan de
öf-riga bröderna och modern sågo derpå. Som
han nu så stympad var öfverallt, lät han
draga honom till elden lefvande och steka
honom i jiannan. Och medan ångan vidt
utbredde sig utur pannan, förmanade de
hvarandra samt med modern, att de skulle
manligen dö, och sade alltså: »Herren
Gud ser dertill och förbarmar sig i
sanning öfver oss, såsom Moses i sin sång
uppenbarligen betygar, sägande: Och öfver
sina tjenare skall han förbarma sig.» När
nu den förste på detta sätt hade uppgifvit
anden, förde de den andre i ordningen till
pinan; och de drogo hud och hår af hufvudet
på honom och frågade honom: »Vill du
äta hellre än att marteras till kroppen
lem för lem?» Men han svarade på sitt
modersmål: »Nej, jag gör det icke.»
Derför blef ock denne i sin ordning pinad
likasom den förste. Som det nu var i det
yttersta med honom, sade han: »Du
olycksalige tager väl ifrån oss det
närvarande lifvet, men verldeos konung skall
åter uppväcka till ett evigt lif oss, som
för hans lag dö.» Efter denne vardt den
tredje misshandlad, och då de äskade det
af honom, räckte han tungan genast ut och
framsträckte händerna oförfäradt och sade
med ädelt mod: »Af himlen hafver jag
dessa lemmar fått, oeh för Guds lags
skull offrar jag dem gerna och hoppas af
— 492 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
