Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefvet till hebreerna - 11 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brefvet till hebreerna.
Kap. 11: 10 — 16.
honom att få dem åter tillbaka.» Så att
konungen sjelf och de, som voro med honom,
förvånades öfver ynglingens mod, huru han
så platt intet aktade plågorna. Och då
denne hade uppgifvit andan, pinte och
misshandlade de ock den fjerde på samma
sätt. Men som han nu skulle dö, sade
han: »Det är en stor tröst, att vi
hoppas, när menniskor döda oss, att Gud
åter skall uppväcka oss till lif; men du
varder icke till lif uppväckt.» Derefter förde
de den femte fram och misshandlade
honom. Han såg uppå Antiochus och sade
till honom: »Du är en dödlig menniska;
men efter du är väldig på jorden, gör du,
hvad du vill. Men tro icke, att vårt folk
är af Gud öfvergifvet. Väuta blott, så
skall du få förnimma hans stora magt,
huru han skall plåga dig och din slägt.»
Efter denne förde de den sjette fram, och
som han nu skulle dö, sade han: »Bedrag
dig icke så förgäfves. Ty vi lida sådant
för vår skull, derför att vi hafva syndat
emot vår Gud; derför handlar han
förskräckligt med oss; men tro icke, att du skall
blifva ostrafifad, då du tagit dig för att
strida emot Gud.» Men modern var i
högsta måtto beundransvärd och förtjenar en
god ihågkommelse; ty hon såg sina söner
alla sju på en dag omkomma och led det
med stort tålamod för det hopps skull,
som hon hade till Gud. Hvar och en af
dem uppmuntrade hon på sitt modersmål,
i det hon, uppfyld med ädelt tänkesätt,
och upplifvande sitt qvinliga sinne med
manligt mod, sade till dem : »Icke vet jag,
huru I hafven tillkommit uti mitt lif, icke
heller är jag den, som hafver gifvit eder
anden och lifvet eller fogat eder kropps
lemmar tillsammans. Derför skall han,
som har skapat verlden och menniskan
och gifvit alla ting sin tillvaro, nådeligen
gifva eder anden och lifvet tillbaka, så
visst som I nu uppoffren eder för hans
lag.» Men Antiochus mente, att hon
föraktade och smädade honom på sitt mål.
Och som den yngste sonen ännu var qvar,
förmanade han honom icke blott med goda
ord utan försäkrade ock med ed, att han
ville göra honom rik och lycklig, derest
han trädde ifrån sina fäders lag, och han
ville hafva honom till vän och anförtro
honom embeten. Men då ynglingen alls
icke aktade derpå, lät konungen tillkalla
modern och förmanade henne att råda
pilten till det, som kunde frälsa hans lif.
Sedan han nu länge hade förmanat henne,
lofvade hon att vilja öfvertala sonen.
Men hon gjorde dermed endast gäck af den
grymme tyrannen, ty hon trädde närmare
intill sonen och talade till honom på sitt
modersmål sålunda: »Du mitt kära barn,
som jag i nio månader burit under mitt
hjerta och i tre år gifvit dia och uppfödt
och med stor omsorg uppfostrat allt intill
din närvarande ålder, förbarma dig dock
öfver mig. Jag beder dig, barn, se på
himmelen och jorden och allt, det deruti
är, och besinna, att Gud hafver detta allt
af intet gjort, och menniskornas slägte är
likaså tillkommet. Frukta dig derför icke
för denne bödel, utan var dina bröder
värdig, och tag villigt döden emot, på det jag
genom Guds nåd må få dig igen tillika med
dina bröder.» Medan hon ännu så talade,
sade ynglingen: »Hvarefter vänten I? Jag
lyder icke konungens befallnicg, utan jag
lyder den lagens bud, som åt våra fäder är
gifven genom Moses, Men du, som har
upptänkt allt ondt emot hebreerna, du
skall ingalunda undkomma Guds händer.
Ty vi lida för våra synders skull. Och
om än den lefvande Guden till en tid är
vred uppå oss och straffar och näpser oss,
så skall han dock åter varda sina tjenare
nådig. Men du, ogudaktiga och
allra-skändligaste menniska, förhäf dig icke
förgäfves, trotsande på fåfängliga
förhoppningar, då du bär hand på hans tjenare; ty
du är ännu icke undkommen den
allsmäg-tige Gudens dom, den allting ser. Mina
bröder, som en liten tid lidit pina, de
förvänta nu det eviga lifvet efter Guds löfte;
men du skall efter Guds rättvisa dom varda
straffad, såsom du med ditt högmod har
förtjent. Jag vill, likasom mina
bröder, uppoffra både kropp och själ för våra
fäders lag och beder Gud, att han snart
ville vara sitt folk nådig, och att du med
qval och plågor måtte bekänna, att han
allena är Gud, men att den allsmägtiges
straff, det öfver hela vårt folk med rätta
gånget är, måtte stanna uppå mig och
mina bröder.» Då vardt konungen utom sig
af vrede, och lät behandla denne värre än
de andra, förbittrad öfver att se sig ännu
bespottad dertill. Alltså blef ock denne
död obesmittad, i fullkomlig förtröstan på
herren. På sistone efter sönerna vardt
ock modern dödad.
Tilläggsanmärhning till v. 37,
Historien om Susanna, som icke heller
förekommer i våra vanliga biblar, är
följande :
Susanna var en from qvinna, hustru till
en framstående man vid namn Jojakim.
Två domare upptändes af orent begär till
henne. En gång när Susanna badade i
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
