Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefvet till hebreerna - 11 Kapitlet - 12 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iCap. 11—12: 2.
Brefvet till hebreerna.
en till sin mans hus hörande lustpark,
lågo de på lur och öfverföllo henne i ett
ögonblick, då hon hade sändt bort sina
trälinnor för att hemta olja och såpa.
Och de sade till henne: »Gör oss nu till
viljes och ligg hos oss; annars vilja
vi vittna mot dig, att en ung man har
varit hos dig, och att du för den skull
skickat bort dina trälinnor. > Då svarade
Susanna och sade: »Jag är i trängsel på
alla sidor, ty om jag detta gör, så står
döden mig före, men om jag icke gör det,
så kan jag icke undfly edra händer. Dock
vill jag hellre icke göra det och så falla
i edra händer än synda emot Gud.»
Susanna blef nu anklagad, domarena
vittnade, såsom de sagt. Hon dömdes till
döden. Men Susanna ropade: »O evige
<jud, som känner all hemlighet och vet
alla ting tillförene, förrän de ske, du vet,
att dessa burit falskt vittnesbörd mot mig,
och se jag måste dö, ändock jag icke har
gjort något af det, som de ondskefullt
hafva påbördat mig.» Gud hörde hennes
bön. Just när hon skulle föras bort till
afrättning, yrkade Daniel nytt förhör med
vittnena. De förhördes nu en i sender.
Dervid slogos de med motsägelser. De
dömdes till döden och afrättades som
falska vittnen. Men Susanna frikändes.
12 Kapitlet.
Förmaning att kämpa såsom Jesus (v. 1—3),
Lidandet är en nyttig tuktan (v. 4—11).
Förmaning att icke tröttna (v. 12—17). De
troendes lyckliga ställning (v. 18—24). Yarning för
affall (v. 25—29).
F. i—i jemte kap. //: afionsängstext
fjerde söndagen efter trettondedag jul. /.
I^ÖT den skull iiafvandeen så
stor sky** af vittnen, som
ligger omkring oss,*** låtom oss,
efter att hafva aflagt livar je
tyngd f oeli den oss omgifvande
synden,ft med nthålligbet löpa
äfven vif* (i) den oss föreliggande
täflingsstriden,
För den skull, d. v. s. emedan vi
hafva.
** Ordet sJcy begagnas ofta för att
uttrycka en stor och tätt sammanpackad
mängd. Jemför Jer. 4: 13.
Författaren begagnar här en skön
liknelse. De gamla romarena och grekerna
älskade mycket täflingsstrider, isynnerhet
kapplöpningar. När sådana höllos, var
alltid kapplöpningsbanan omgifven af en
tätt packad massa af åskådare. En
täf-lingsstrid är ock de troendes lif. Det gäller
för oss att löpa, så att vi få segerkransen.
Se 1 Kor. 9: 24 och anm. dertill.
Under vårt löpande äro vi omgifna af en sky
af vittnen, nämligen de aflidna helgonen.
Dessa följa med lifligt intresse vårt lopp,
emedan deras eget fullkomnande är
beroende deraf (kap. 11: 4 o). De kunna icke
vinna den eviga herrligheten, förrän äfven
vi hinna fram. Denna sanning är egnad
att kraftigt mana de troende till
uthållighet. Jemför Joh. 8: 5 6.
t Den som deltog i en täflingskamp,
var angelägen att aflägga allt, som kunde
tynga och sålunda hindra honom i
löpandet. Så må vi lägga bort allt, af hvad
slag det än må vara, som kan tynga oss.
tt Författaren liknar synden vid en
mantel, som omgifver kroppen, och som
hindrar löpandet. Vid kapplöpning lades
alltid manteln bort. Derför bort med allt,
som tynger ned, och bort med all synd
och orättfärdighet, allt som hindrar oss i
loppet! Annars hinna vi kanske till sist
aldrig fram till målet.
f * likasom de i kap. 11 omnämda
helgonen.
2. seende bort till* trons
anförare och fullkomnare Jesus,**
som för*** den honom
föreliggande glädjen t uthärdade kors, ff
hafvande föraktat skam,fff och
har satt sig på högra sidan af
Guds tron.t*
Ebr. 2: lo, 1: 3.
* Låtom oss under löpandet hafva våra
ögon riktade framåt på o. s. v.
** Jesus kallas trons fuWwmnare,
emedan tron hos honom nått fullkomligheten.
Derför är han ock trons anförare,
emedan han genom sin fullkomliga tro går i
spetsen för alla troende,
för att vinna,
f den herrlighet, som väntade honom,
i fall han höll ut.
ff korsets död, som var ett det
svåraste dödssätt. Jemför Fil. 2: 8.
fff Döden på korset var det
skymf-ligaste dödssättet. Men herren fruktade icke
den skymfen utan föraktade den och led
allt tåligt och stilla.
f* Se kap. 1: 3. Han nådde alltså
segerlönen genom uthållighet i tron. Det
böra vi se på till vår uppmuntran.
Jemför 2 Tim. 2: 11 f. ~ Märk, huru äfven
494 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
