Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brefvet till hebreerna - 12 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brefvet till hebreerna.
Kap. 10: 28 — 34.
Jesu lif på jorden var ett lif i tro, en
kamp, som han måste i tron genomkämpa
för att nå målet.
3. Ty* jemfören honom,** som
af syndareiia uthärdat en sådan
motsägelse f mot sig sjelf,tt på
det I icke mån tröttna, utmattade
till edra själar.f*
* Med ordet ty anför författaren en ny
grund för dera att hålla ut i löpandet.
** jemfören hans lidanden med edra
egna.
t en motsägelse ända intill blods (v. 4).
tt som icke var syndare utan helig.
t* till följd af lidanden och
anfäktnin-gar. Genom att se på Jesus och jemföra,
huru mycket mer han utstått och segrande
genomgått, skulle deras trötthet
öfvervin-nas.
4. Ty ännu icke intill blods
hafven I motstått,* kämpande
mot synden,**
1 Kor. 10: 13.
^ I hafven icke ännu såsom han haft
att göra motstånd i strider, der det gällt
lif och blod.
** kämpande mot den eder anfallande
synden. De förföljelser, som de måste
utstå för sin tro, betraktar författaren såsom
anfall, som synden gör emot dem för att
uttrötta dem och åter tvinga dem under
sitt välde. På samma sätt var Kristi egen
kamp mot förföljelserna en kamp mot
synden, som i dem gjorde anfall mot
honom.
5. och I hafven glömt bort*
den förmaning, som talar** med
eder såsom med söner: Min son,***
ringakta icke herrens tuktan f och
blif icke matt^ff när du
tillrättavisas af honom.f=^
Job 5: 17. Ordspr. 3: ii f. Upp.
3: 19.
* Ordagrant: utglömt, d. v. s. alldeles
glömt. Se anmärkningen till Mark. 9: 6.
** i hvilken Gud talar.
Författaren anför här och i vers 6
Salomos ord i Ordspr. 3: ii, 12. Han
anför dem efter de sjuttio uttolkarenas
grekiska öfversättning af gamla
testamentet, som i slutorden betydligt afviker från
den hebreiska grundtexten. Orden »min
son» äro egentligen Salomos ord till den.
som mottager hans undervisning, men de
anföras af författaren såsom Guds tilltal
till den troende.
t I lidandena ligger en för de troende
helsosam tuktan från herren till deras
uppfostran,
ff Samma ord här som i vers 3.
Lidandena äro egnade att utmatta de troende,
om de icke se på deras rätta betydelse.
f* Tänk icke vid dessa lidanden, att
det är fienderna, som göra dig ondt, utan
att det är Gud, som tillrättavisar dig.
6. Tj den herren älskar, den
tuktar han, men han gisslar hvar
och en son, som han antager.*
* Dessa lidanden bören 1 derför
betrakta såsom en aga af Guds kärlek, och
ett bevis på, att han antager och
erkänner eder för sina rätta barn.
7. Till tuktan* uthärden I;**
såsom mot söner förhåller sig Grud
mot eder.f Tj hvem är en son,
som en fader icke agar?
* icke till skada, icke till ingen nytta,
utan till eder uppfostran för himlarnas
rike.
** lidandena och förföljelserna.
f när han sålunda agar eder.
8. Men om I ären utan
tuktan, af hvilken alla* hafva
blif-vit delaktiga, ären I alltså oäkta**
och icke söner,f
* alla Guds barn i alla tider,
då ären I såsom oäkta barn, som
deras fäder icke bry sig om.
t inga rätta Guds barn.
9. Vidare: vårt kötts fäder*
hade vi** såsom tuktare, och vi
hade försyn för dem;f skola vi
(då) icke mycket mer vara
underdåniga andarnas fader ff och
lefva?f*
* Det är endast kroppen, vi hafva af
våra jordiska fäder, anden är af Gud.
Derför kallas föräldrarna för vårt kötts
fäder,
** när vi voro barn.
f så att vi tåligt och utan knot fördrogo
deras tuktan.
ff d. v. s. med stillhet underkasta oss
hans ledning och tuktan, som är alla
andars och således äfven vår andes fader.
— 495 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
