Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes första bref - 1 Kapitlet - 2 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes första bref.
Kap. 1: 9—2: l.
9. Om vi bekänna* våra
synder, trofast** är hanf och
rättfärdig, ff att han må förlåta fff
oss synderna t* och rena oss från
hvarje orättfärdighet,
Ps. 32: 5. Ordspr. 28: 13.
* inför Gud. Apostelen säger:
bekänna, icke: Jiafva bekant. Han talar
nämligen om ett fortsatt bekännande. Ett
sådant bekännande behöfves också,
emedan den troende fortfarande har synd.
Der synden alldeles upphört att vara till,
der kan ingen syndabekännelse vidare
förekomma.
** så att han håller sina löften. Och
han har lofvat att förlåta våra synder, när
vi bekänna dem.
t nämligen Gud.
tt Det är rättfärdigt att förlåta
synderna, så snart en menniska bekänner dera.
Gud är rättfärdig, derför förlåter han ock,
när vi bekänna våra synder. Se derom
den förlorade sonens historia i Luk. 15. —
När man här velat finna den meningen, att
Gud förlåter synderna på den grund, att
han i Kristus fått en fullkomlig betalning
för hela vår syndaskuld, så lägger man in i
apostelens ord någonting, som aldrig har
stått vare sig der eller annorstädes i nya
testamentet. För öfrigt är det klart, att
om Gud af Kristus mottagit en
fullkomlig betalning för verldens syndaskuld, så
skulle rättfärdigheten fordra, att han utan
afseende på menniskors bekännelse läte
det vara betaldt, som vore betaldt. Att
eftergifva det, som är betaldt, är ock en
sjelfmotsägelse. Den som fått betaldt, han
har ingenting att eftergifva. Men att
förlåta synder utan penningar och för intet,
alldeles för intet, det är rättfärdigt för
Gud. Se Matt. 18: 21-34.
ttt ickö blott sä att han förlåter, utan
pä det att han må förlåta. Hans
trofasthet och rättfärdighet äro riktade pä att
förlåta.
f * de synder, som vi, trots vår vandring
i ljuset, likväl till följd af vår svaghet göra
oss skyldiga till. Att apostelen icke talar
om de synder, som vi hafva begått under
vår otros tid, det är klart deraf, att han
talar om ett fortsatt bekännande. Men ett
fortsatt bekännande af det, som en gång
blifvit förlåtet och borttaget, är naturligtvis
alldeles obehöfligt.
^f* Orden synd och orättfärdighet
uttrycka en och samma sak. Synden är icke
allenast en skuld inför Gud, som upphäf-
ves genom syndaförlåtelse, utan äfven en
andlig orenhet i oss, som utplånas genom
en inre rening. Och begge delarna talar
apostelen här om.
10. Om vi säga, att vi icke
hafva syndat,* så göra vi honom**
till lögnare, t och hans ord är icke
i oss. ff
1 Joh. 2: 14. Joh. 5: 3 8, 15: 7.
* Somliga fatta apostelens mening så:
om vi säga, att vi icke hafva syndat
under vär otros tid. En sådan uppfattning
är dock alldeles orimlig. Ingen kristen
kunde falla på den tanken att säga, att
han var syndfri under den tid, då han
lefde i otro.
nämligen Gud.
t vi tala då i strid mot Guds eget
ord och förklara sålunda, att Gud har
ljugit i detta ord.
tt Med Guds ord menas det samma,
som apostelen i v. 8 kallar för sanningen.
Det är det ord, som vi fått af Gud genom
Kristus. Att Guds ord är i någon, det
vill säga, att det har gått in i honom,
att det har sammansmält med hans inre
menniska, så att det i honom blifvit en
makt, som nu beherskar hans omdöme och
hans lif (jemför Ebr. 4: 2). Der detta
skett, der kan man icke neka, hvad Guds
ord uttryckligen förklarar, nämligen att
de troende ännu hafva synder, fastän de
icke vandra i dem.
2 Kapitlet.
Den rätta kännedomen om Gud (v. 1—6);
det nya budet (v. 7—11). Varning mot kärlek
till verlden (v. 12—17), mot dem som förneka
Kristus (v. 18—23). Förmaning till de troende
att behålla det, som de hört (v. 24—25). Om
smörjelseoljan (v. 26—27). [Förmaning att
för-blifva i Kristus (v. 28—29)].
F. i—2 jemte kap. 4: 8—i O aftonsångstext elfte
sönd. efter tv ef. II.
7—aftonsångst. aclertonde sönd. e. tref, II.
Mina barn,* detta** skrifver
jag till eder, på det I icke
mån synda.*** Och om någon
syndat^f så hafva vi en hjelpareff
hos fadern, tff Jesus Kristus, en
rättfärdig, -j-*
Rom. 8: 34. 1 Tim. 2: 5. Ebr. 7: 2 6.
9: 24.
~ 547 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
