- Project Runeberg -  Bibeln / Nya testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar af P. Waldenström, 1894. Andra delen /
556

(1917) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes första bref - 2 Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kap. 2 (tilläggsanm.). Johannes första bref.

Jemte uttrycket försona synd begagnar
grundtexten äfven uttrycket försona
men-niskor, Detta innehåller i sak det samma.
Ty att försona menniskor är intet annat än
att utplåna deras synder. Och Gud är den,
som gör det. Sålunda heter det t. ex. i 5
Mos. 21: 8: Herre, försona ditt folJc, Israel,
hvilket du har förlossat. Men att Gud
försonar sitt folk, är det samma som att
han utplånar dess synd, eller med andra
ord att han helgar och renar sitt folk.
Ett annat ställe, der samma uttryck
förekommer, är 2 Krön. 30: 18 f., der det
heter: Hiskia bad för folket och sade:
Herren, den gode, försone hvar och en,
som riktar sitt hjerta till att söka herren
Gud, hans fäders Gud, och icke är efter
helgedomens renhet (d. v. s. om han icke
är ren enligt de mosaiska stadgarna). Att
Gud skulle försona dem, som sökte honom
af hjertat, men som voro enligt Mose lag
orena, det betyder, att han skulle rena
dem från den orenhet, som enligt Mose
lag häfte vid dem.

Alldeles samma tanke är det, som
ligger i det gamla testamentets synd- och
försoningsoffer. Genom dessa offers blod
skulle presten såsom Guds ställföreträdare
försona dem, som voro orena, d. ä. på ett
yttre sätt rena dem från deras synder (se
Ebr. 9: 13 och anm. dertill). Detta
ut-tryckes ock så, att presten sades försona
dem frän deras synder (3 Mos. 4: 2 6 grt.).
Att försona en syndare från synd är att
rena honom från synd. Detta är Guds
verk och icke menniskors. Men Gud gjorde
det i gamla testamentet på ett yttre sätt
genom presten och offerblodet. Såsom det
derför i Hes. 16: 6 3 heter, att Gud
försonar syndaren alla hans synder, så heter
det i 3 Mos. 5: is, att presten skall
försona syndaren hans synd. Guds gerning
var det äfven, när det skedde genom
presten. Men att Gud gjorde det genom
presten, dermed ville han gifva sitt folk en
profetisk fingervisning på den rätte presten.
Guds enfödde son, hvilken skulle såsom
Guds ställföreträdare genom sitt eget blod
i sanning försona eller rena syndare från
alla deras synder.

Denna offrens betydelse att rena syndare
från synd finna vi synnerligen klart
fram-stäld i det stora försoningsoffret, hvilket
utgör spetsen af alla offer, som framburos
för synd. Låtom oss derför närmare
betrakta beskrifningen af detta offer, sådan
den läses i 3 Mos. 16. Först skulle Aron
med blodet af en offrad stut och en offrad
vädur försona sig och sitt hus (v. 6, 11),
d. ä. rena sig och sitt hus från synd, på

det att han sedan måtte vara duglig att
försona folket. Sedan skulle han taga två,
bockar samt slagta den ena såsom folkel»
syndoffer men ställa den andra lefvande
inför herrens ansigte (v. 10). Med blodet
af den slagtade bocken äfvensom af stuten
skulle han gå in i det allra heligaste och
bestänka nådastolen. När han sedan kom
ut ur det allra heligaste, skulle han
sammalunda bestänka det heliga och särskildt
altaret. Och detta kallar nu Gud att
försona helgedomen frän Israels harns
orenheter och frän deras öfverträdelser i alla
deras synder. Men vilja vi då veta, hvad
det vill säga att försona helgedomen från
synder, så få vi i v. 19 höra, att det
betyder att helga och rena den från Israels»
barns orenheter. Allt går ut på synder»
utplånande och syndares rening. Det är
Gud, som i försoningsoffret framträder så»
som den, som genom öfverstepresten
försonar sitt syndiga folk från alla dess
synder.

Men på det vi måtte varda ändå
vissare, må vi ock betrakta den sista delen
af försoningsoffrets handling eller
förfarandet med den lefvande bocken. Denna bock
skulle ställas lefvande fram inför herren®
ansigte och försonas^ heter det i v. 10 (grt.)»
Hvad vill det säga, att bocken skulle
försonas? Svar: han skulle helgas eller [-re-n(]LS-] {+re-
n(]LS+} till att bära bort folkets synder. I
v. 21 f. heter det nämligen, att folkets
synder skulle bekännas öfver den lefvande
bocken, och sedan skulle bocken drifvas
ut i öknen samt pä sig horthära alla
Israels barns missgerningar. Tänk
hvilken lefvande målning! Den saken gälde
det alltså i försoningen: folkets rening
genom syndernas borttagande. Och det
gjorde Gud genom öfverstepresten i offret.
Derför heter det till slut såsom en
förklaring af hela den stora offerhandlingens
betydelse : På den dagen sker eder försoning^
så att I värden renade; frän alla edra
synder värden I renade inför herren (v.
30).

Häraf är nu lätt att förstå, hvarför det
aldrig i bibeln säges eller kan sägas, att
Gud varder försonad. Försoningen är
Guds verkj dess föremäl är menniskan
och hennes synd, och dess ändamäl är
att rena menniskan frän synden.

Man har stundom försökt göra troligt,,
att skriftens uttryck »försona synder»
egentligen skulle betyda »försona Gud med
af-seende på synder». Men huru obibliski
detta är, det kan man se af sådana
ställen som t. ex. 3 Mos. 10: 17, der det
talas om att > försona menniskors synder iu-

556 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 11:50:17 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bibeln/wald1894/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free