- Project Runeberg -  Bibeln / Nya testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar af P. Waldenström, 1894. Andra delen /
557

(1917) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes första bref - 2 Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Johannes första bref.

Kap. 1: 9—2: l.

för herren», hvilket då skulle betyda:
Försona herren inför herren med afseende
på menniskors synder! Likaså af sådana
ställen som t. ex. det ofvan anförda 3
Mos. 4: 2 6, der det talas om att försona
f5yndare från deras synder. Hvad rum har
tanken på Guds försonande i ett sådant
uttryck? Dertill kommer, att när gamla
testamentet menar »blidka någon» eller
oförsona någons vrede», så uttrycker det
sig så, som det menar. Sålunda säger
Jakob i 1 Mos. 32: 20: Jag tänkte: jag
vill försona Esau. Der lyda orden
noggrannast: Jag vill betäcka Esaus ansigte.
I Ordspr. 16: 14 heter det: En konungs
vrede är dödens bud, men en vis man
försonar den. Alltså: »försona, blidka Esau»>,
»försona konungens vrede», det säges nog
i bibeln. Men försona Gud, det säges
ingenstädes och hvarför?

Ett stöd för läran om Guds försonande
har man trott sig finna i den tanken, att
offerdjuret led straffet i syndarens ställe,
och att försoning sålunda gafa åt Gud för
den begångna synden. Huru oriktigt detta
är, synes dock af följande omständigheter:
l:o) Att ett offer icke uttryckte ett
ställföreträdande strafflidande derigenom, att
det var blodigt, det kan man se af
tackoffren. Ty dessa voro ock blodiga, men i
dem var det icke fråga om försoning för
synd utan om tacksägelse för Guds nåd.
2:0) Att synd- och försoningsoffren icke
uttryckte strafflidande, det framgår dels deraf,
att Gud aldrig förklarat dem så, dels deraf
att hans förordning om dessa offer är
sådan, att den utesluter hvarje tanke pä
ställföreträdande straffUdande. Ty först
och främst fick man aldrig offra för
sädana synder, som voro helagda med
dödsstraff, utan endast för svaghets och
okun-nighetssynder. Se Ebr. 5: 2, 9: 7, 4 Mos.
15: 22—31. Men huru kunde offerdjuret
då tänkas lida dödsstraffet i den syndandes
ställe? Hans synd var ju icke alls
belagd med dödsstraff. För det andra kunde
syndoffret i händelse af fattigdom bestå
af siktadt hvetemjöl (3 Mos. 5: 11). Men
skulle syndoffret uttrycka strafflidande, så
hade det aldrig kunnat bestå af mjöl,
ty huru skulle mjöls offer kunna uttrycka
strafflidande? För det tredje står det i
lagen om mandråpare, som icke blifvit
upptäckt (5 Mos. 21: 1—9), att folket,

märk: folket skulle försonas genom offer
af en ung ko. Men icke kunde det väl
betyda, att kon led dödsstraffet i folkets
ställe, ty icke hade folket förskyllt att dö.
Att kon icke heller led dödsstraffet i
mandråparens ställe, det är uppenbart dels

deraf, att det icke var fråga om
mandråparens utan om folkets försoning, dels
deraf, att det i 4 Mos. 35: 3i uttryckligen
förbjudes att taga lösen för en
mandråpares lif, och det just på den grund, att
han var skyldig till döden. Upptäcktes
alltså mandråparen efteråt, så måste han
sjelf dö, hvilket ju bevisar, att offerdjuret
icke ansågs hafva lidit dödsstraffet i hans
ställe.

Den hedniska läran om försoningen är,
att menniskan genom offer försonar Gud
och blidkar hans vrede; den bibliska läran
om försoningen är, att Gud försonar
menniskan genom Kristus, i det han renar henne
från synd.

3 Kapitlet.

Vigten af att förblifva i herren och rena sig
från synd (kap. 2: 28—3: 6). Skilnaden mellan
Guds barn och djefvulens barn (v. 7—13).
Kärlekens nödvändighet (v. 14—15). Den rätta
kärlekens beskaffenhet (v. 16—17). Förmaning att
älska i gerning och sanning (v. 18—24).

f. /—9 aftonsångstext trefaldighetssöndag /.
43—18 episteltext andra sönd. efter tref.

aftonsångstext fjerde sönd, e. påsk IL

Kap. 2: 2 8.* Och nu,** barn,
förblifven i honom, *** på det att,
omf han varder uppenbarad, vi
må hafva frimodighet ff och icke
med blygsel vända oss från
honom f* vid hans ankomst.

1 Joh. 4: 17.

* Genom oriktig kapitelindelning i våra
vanliga biblar hafva denna och näst
följande vers blifvit ryckta ur sitt
sammanhang och lagda till kap. 2. Jemför Mark.
9: 1, 2 Kor. 7: i, Kol. 4: i och anm.
dertill.

** Det ligger i grundtexten starkt
eftertryck på ordet nu. Apostelen betonar
der-med det närvarande i motsats mot det
tillkommande. Att förblifva i Kristus nu är
vilkoret för att kunna med frimodighet
möta honom då, när han kommer igen.

*** i Kristus.

t Med ordet om vill apostelen
naturligtvis icke framställa saken såsom
tvifvel-aktig utan endast såsom ett vilkor, som
måste uppfyllas, innan det andra kan
inträffa. Se på samma sätt kap. 3: 2, Joh,
12: 32, 14: 3.

tt När Kristus kommer igen och
varder uppenbarad i herrlighet, då skola de^

~ 557 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:08:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/wald1894/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free