Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes första bref - 5 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes första bref. Kap. 5 (tilläggsanin,).
iiafva också de mest upplysta bibeltolkares
taukar om saken varit mycket vexlande.
Kyrkofadern Augustinus (omkr. år 400)
trodde, att apostelen med orden »vattnet
och blodet» åsyftade den händelse, som
omtalas i Joh. 19: 34, der det berättas, att
tir Kristi sida flöt ut vatten och blod, när
krigsknekten hade uppstungit den samma.
Andra hafva tänkt, att med »vattnet och
t>lodet)) menas det kristna dopet. Af denna
åsigt är Luther i en af sina utläggningar,
medan han i en annan förklaring af
samma språk tyder orden på dopet och
nattvarden. På samma gång ser han i dera äfven
en hänsyftning på Joh. 19: 3 4, sägande:
»Ur Jesu sida hafva de tvenne sakramenten
flutit fram.» Domprosten Melin sluter sig
till Luthers förra mening och tolkar stället
på följande sätt: »Kristus kom icke såsom
Johannes döparen med ett blott
vattendop, en sinnebild som betecknar, att
men-niskan behöfver renas från synd, utan med
ett andedop, genom hvilket hon verkligen
undfår rening från synden. Jesus kom
icke med vatten allena utan med vatten
och blod; han var icke blott en
bättringspredikant utan Guds lam, som tager bort
verldens synd. Det är Jesu Kristi Guds
sons blod, som renar från synderna, och det
kristliga dopet är det nådemedel,
hvarige-nom försoningsblodets syndarenande kraft
blir verkligen meddelad». Enligt dessa
tolkningar skulle alltså apostelen med Kristi
kommande icke mena hans ankomst och
uppträdande i verlden utan hans kommande
till den enskilda menniskan i nådemedlen.
Och tankegången blefve då: »Denne är den,
som kommit genom vatten och blod, d.
v. s. genom dopet: icke i vattnet
allenast utan i vattnet och blodet, ty dopet
är icke blott vatten, utan der är äfven
Kristi blod närvarande för att från synd rena
den, som döpes». Eller ock: »Denne är
den, som kommit genom vatten och blod,
d. v. s. genom dopet och nattvarden, icke i
vattnet allenast utan i vattnet och blodet,
det förra genom dopet, det senare genom
nattvarden.» Med dessa to-lkningar blir det
dock omöjligt att förstå, huru vattnet och
blodet kunna sägas vittna, att Jesus är
Guds son. Ty dopet och nattvarden hafva
någon betydelse, om Jesus är Guds son,
men de bevisa icke, att han är det. Och
det var just det, som skulle bevisas.
Äfven andra förklaringar har man
försökt, men den, som vi återgifvit i noten
under texten, och enligt hvilken vattnet
åsyftar Kristi dop och blodet hans död, är
utan tvifvel den mest sannolika. Den har
blifvit framstäld redan af kyrkofadern Ter-
tullianus (omkring år 200). Bland dem,
som omfattat den samma, hafva dock
varit olika åsigter om, huru man skall fatta
vattnets och blodets vittnesbörd till skilnad
från andens vittnesbörd. Somliga hålla
före, att apostelen menar, att vattnet sjelft
och blodet sjelft framställas såsom
vittnen. Men då är det alldeles omöjligt att
säga, hvaruti vattnets och blodets
vittnesbörd består. Andra åter mena, att
vattnet och blodet beteckna icke Kristi
dop och död i och för sig utan allt, hvad
dervid skedde. Detta synes vara det mest
sannolika.
TilläggsanmärJcning till v. 16—17.
Äfven här är det förenadt med mycket
stora svårigheter att utgrunda, hvad
apostelen menat, då han talat om synd till
döds och synd icke till döds. Någon
fullkomlig visshet derom lär väl icke stå till
att viona. Uttrycket påminner om 4 Mos.
18: 2 2, der det heter: Israels barn få icke
hädanefter komma församlingshyddan nära,
så att de ådraga sig synd till döds. På
grund af detta uttryck skilde judarnas
lärare mellan synd till döds och synd icke
till döds. Emellertid är det klart, att i
4 Mos. 18: 2 2 menas en sådan synd, som
har den lekamliga döden till straff; här
åter är fråga om den eviga döden. Johannes
skiljer alltså emellan synd och synd hos
den troende. Det ena är sådan synd, som
icke ohjelpligt utesluter honom från
gemenskapen med Kristus, och som derför
icke har den eviga döden till följd; det
andra åter är sådan synd, som utesluter
honom från denna gemenskap och sålunda
oåterkalleligen medför evig död.
Äldre kyrkolärare hafva trott, att
Johannes med synd till döds menar gröfre
synder, hvilka i den gamla kyrkan hade
till följd uteslutning ur den kristna
församlingen. Detta utgör dock ingen
förklaring utan är alldeles för allmänt.
Andra hafva trott, att apostelen menar en
sådan sjmd, som icke af den syndande
ångras; men något sådant antyder icke
texten. Dess uttryck betecknar tydligen
en synd, som i och för sig framträder
så, att en annan^ han se, att det är en
synd till döds. Ater andra tänka icke
på någon särskild synd utan på ett lif i
synd i allmänhet, hvarigenom en troende
gifver tillkänna, att han affallit från tron.
Men icke heller denna uppfattning kan
vara riktig. Ty äfven en sådan affälling
kan blifva omvänd igen. Derför är det alls
— 573 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
