Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes första bref - 5 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 5 (tilläggsanm.). Johannes första bref.
icke sagdt, att hans synd nödvändigt skall
medföra den eviga döden. Nej, synd till
döds måste vara en synd, som i sig
innebär ett sådant affall, att
ingen\ipp-rättelse vidare är möjlig, och att all
för-hön derför är lönlös. Hela
sammanhanget visar, att detta är apostelens mening.
En annan svårighet är att förklara
ordet: Gud skall på en broders förbön
gifva lif åt dem, som synda icke till döds.
Somliga bibeltolkare tro, att detta endast
innebär, att Gud skall styrka och
uppehålla hans tro, så att han icke affaller.
Detta öfverensstämmer dock icke med texten,
som i stället antyder, att den syndande
genom sin synd har mist det eviga lifvet
men återfår det af Gud på grund af sin
broders förbön. Att döma af sjelfva
ordalagen, om man hårdt håller på dem,
tyckes apostelens tankegång vara: »Den
som syndar, han mister det eviga lifvet;
nu kan hans synd vara antingen af den
beskaffenheten, att han Jean varda
upprättad och återfå lifvet, eller ock sådan,
att en upprättelse och återgång till lifvet
är omöjlig». Endast under den förra
förutsättningen är det, som han förmanar de
troende att bedja för den syndande. Men
huru skall då en troende, såsom apostelen
förutsätter, Icunna se, att hans broders
synd är af den ena eller af den andra
beskaffenheten?
Med anledning af dessa svårigheter hafva
somliga bibeltolkare trott, att med synd
till döds menas affall från tron, samt att
Johannes varit af den åsigten, att en
af-fälling aldrig kan blifva återupprättad.
Jemför anm. till Ebr. 6: 4 följ., 10: 26 följ.
Något sådant är man emellertid alls icke
berättigad att hos honom antaga, enär det ju
uppenbarligen skulle strida mot, hvad
skriften för öfrigt om den saken lärer.
Dessutom visar erfarenheten genom oräkneliga
exempel, att afifällingar kunna åter komma
till tron. Andra bibeltolkare äro derför
af den meningen, att Johannes här endast
talar om den synd, som Kristus sjelf
framställer såsom så beskaffad, att ingen
syndaförlåtelse är möjlig, nämligen
försmä-delse mot den helige anden (se Matt. 12:
31 f.). Och huru stora svårigheter ett
sådant antagande än må stöta emot, så torde
man vara tvungen att stanna dervid.
Huru en troende skall kunna bedöma, att
hans broders synd är af denna
beskaffenhet, det är en sak, som apostelen lemnar
åt hvars och ens kristliga omdöme.
Märk för öfrigt, huru bestämdt
Johannes här lärer, att en troende kan falla af
och förgås. Ingenting är mer skriftvidrigt
än den läran, att den, som en gång blifvit
född på nytt, aldrig kan gå förlorad. En
sådan lära tjenar ej till att upphöja Guds
nåd utan endast att i säkerhet insöfva
slarf-viga kristna.
Tillägg sa nmärhning till v. 20.
Bland de många stora svårigheter, som
detta bref företer, är icke den minst, som
innehålles i kap. 5: 20. Frågan är
nämligen den: Menar apostelen fadern eller
Kristus, när han säger: Denne är den sanne
Guden och evigt lif? Mycket starka skäl
kunna anföras både för den ena och för
den andra uppfattningen.
När apostelen säger, att Guds son
gifvit oss förstånd till att känna den sanne,
då är det utom allt tvifvel, att han med
den sanne menar fadern. Deraf hafva
framstående bibeltolkare dragit den
slutsatsen, att han ock menar fadern, när han
säger: vi äro i den sanne, och: denne är
den sanne Guden. Märkligt skulle det
vara, säga de, om apostelen, som först
talat om »den sanne» och om »hans son»,
strax derpå skulle om sonen säga: denne
är den sanne Guden. Så mycket mer
märkligt vore det, då han annars i hela
brefvet gör en bestämd skilnad mellan
fadern och sonen. Dermed vilja dock dessa
bibeltolkare alls icke förneka Kristi
guddom, som ju annars läres af Johannes (se
Joh. 1: 1, 18, 20: 2 8). Frågan är blott
den, om Johannes på detta ställe menar
fadern eller sonen, när han säger: den
sanne Guden.
Häremot anmärka nu andra bibeltolkare:
Hvarken Johannes eller någon annan
apostel plägar om fadern säga, att han är det
eviga lifvet. Deremot säger Johannes det
i början af detta bref om Kristus (kap.
1: 1). Och menar han Kristus der, så är
väl antagligt, att han menar Kristus äfven
här, när han säger: Denne är evigt lif.
Så mycket mer antagligt är detta, som
äfven Jesus sjelf säger om sig, att han
är lifvet (Joh. 11: 25, 14: e). Alltså är
det om Kristus, apostelen säger: Denne
är den sanne Guden och evigt lif.
En sådan uppfattning vinner ock stöd
deraf, att det är svårt att förstå, hvarför
apostelen skulle med sådant eftertryck
betona, att fadern är den sanne Guden.
Detta var ju alldeles öfverflödigt, då ingen
af brefvets läsare kunde tvifla på den
sa-ken. Deremot hade villolärarena försökt
förvill a de troende genom att lära, att
Jesus icke var Kristus, Guds son (se v.
— 574 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
