Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes uppenbarelse - 17 Kapitlet - 18 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johanoes uppenbarelse.
Kap. 18: 1.
bar dock åstadkommit en så sannolik
tolkning som den gamle kyrkofadern Ireneus
(omkr. år 200 e. Kr.). Han anser, att det
åsyftade namnet torde vara Aaz^cuog
(la-teinos). De olika bokstäfverna i detta namn
hafva nämligen följande talvärden: 30 +
1 + 300 + 5 + 10 + 50 + 70 + 200, och
det gör tillsammans 666. Lateinos eller
latinus är det samma som romersk, och
Ireneus säger med rätta: »Det är mycket
sannolikt, att Johannes menar detta namn,
emedan det närvarande konungadömet har
detta namn. Ty latinarna (d. v. s.
romarena) äro de, som nu regera».
Men Johannes talar om ännu ett vilddjur.
Det skildras i kap. 18: ii följ. Det har två
horn, som likna ett lams horn. Dessa gifva
det samma utseendet af ett lam. Men det
talar såsom en drake (v. 11). Och det
åstadkommer genom sina tecken och sin
öfvertalning, att menniskorna tillbedja det
första vilddjuret (v. 12 följ.). I detta djur
af bildas den hedniska, romerska religionen,
representerad genom sina prester och
profeter (spåmän, trollkarlar). De utgjorde
det romerska verldsväldets kraftigaste stöd.
Alla hedniska stater äro religionsstater, der
det största inflytandet ligger i prestens och
trollkarlens hand. Derför är det ock
alltid den hedniske presten, som är den
svåraste fienden och motståndaren till den
kristna missionen. Han ställer sig i den
hedniska statens tjenst och retar dess
Öfver-het till hat och krig emot herren och hans
folk. Detta var ock förhållandet i det
gamla hedniska Rom. Vilddjuret med de
två hornen och det lamlika utseendet, som
gör det tilldragande och derigenom gifver
det så stort inflytande, förklaras derför i
kap. 16: 13, 19: 20, 20: 10 vara den falske
profeten. Han förleder menniskorna att
ock göra en bild åt vilddjuret samt att
tillbedja denna bild (kap. 18: 15). Dermed
menas de kejsarebyster, som på de
hedniska presternas inrådan uppställdes i alla
städer för att af menniskorna tillbedjas
såsom gudar. Men att den falske profeten
gifver bilden lif, så att den kan tala (v. 15),
det syftar på de romerska sagorna om
gudabilder, som tala med menniskoröst. De
onderverk, som den falske profeten för
öf-rigt gör, äro sammalunda en bild af de
demoniska under, hvarom de romerska
sagorna hafva så mycket att förtälja. Att
ock sådana underverk kunnat förekomma
1 verkligheten, det synes af berättelsen i
2 Mos. 7 om de egyptiska trollkarlarna.
Dessa äro en talande bild af den hedniska
prestens och religionens betydelse såsom
den hedniska statens tjenare och stöd samt
det svåraste hindret för den sanna
religionens framgång.
Att Johannes, enligt hvad här ofvan är
visadt, tänkte sig, att herrens återkomst
och den dermed sammanhängande domen
skulle inträffa under kejsar Domitianus,
och att det romerska kejsardömet med det
samma skulle gå under, det må ej väcka
större förundran än det, att Paulus, Petrus
och de Öfriga apostlarna väntade Kristi
återkomst under sin lifstid. Att deras väntan
icke vardt uppfyld och deras profetior i
den delen icke slogo in, det är endast ett
naturligt uttryck för den sanning, som
herren sjelf hade uttalat, då han sade: Det
tillhör icke eder att veta tider eller
stunder, som fadern har fastställt i sin egen
makt (Ap. G. 1: 7). Att icke erkänna
detta utan i stället göra våld på den enkla
ordalydelsen och gifva sig ut på
fantastiska irrfärder i historien för att få
profetian och verkligheten att stämma
öfver-ens, det är ett godtycke, hvarmed man
aldrig gör sanningen någon tjenst. De s. k.
historiska tolkningarna förete också ett
öfvermåttan brokigt virrvarr.
18 Kapitlet.
Babylons fall förkunnas (v. 1—3); de heliga
uppmanas att gå ut derifrån (v. 4—8).
Konungar, köpmän, sjöfarande sörja öfver dess fall
(v. 9—20). En ängel förutsäger, att det skall
med hast förgås (v. 21—24).
^fter dettasåg jag en annan
ängel** stigande ned nr
him-inelen,f hafvande en stor makt,ff
och Jorden vardt upplyst af hans
herrlighefc. f *
Upp. 10: 1, 20: 1. Hes. 43: 2.
* Sedan Johannes sett staden Rom
under bilden af en sköka (kap. 17), får han
nu höra hennes dom.
en annan än den, som omtalas i kap.
17: 1, 7, 15.
t Johannes befann sig nu i sin syn på
jorden (se kap. 17: 3). Förut hade han
i anden befunnit sig i himmelen (Jemför
kap. 4: 1 f.).
tt Det var en af de mäktigaste
änglarna.
t* Ängelens uppenbarelse åtföljdes af
ett starkt sken. Jemför Luk. 2: 9, Ap.
G. 12: 7. Detta sken var en utstrålning
af hans himmelska herrlighet.
— 667 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
