Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 5 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 5:19-22.
Evangelium enligt Matteus.
nas rike;** men vilken som gjort
och lärt dem, han skall kallas
stor i himlarnas rike;t
Jak. 2: 10.
* Upplösa säges här i samma mening
som i 17: de versen. Att efter eget tycke
mästra Guds bud duger icke. Lydnad i
allt är, vad Herren fordrar; och en
lärjunges storhet är att akta och lyda
Guds bud i allt, även om något synes
vara mindre betydande.
**När riket kommer, skall den, som
upplöst ett enda av de minsta buden,
»ett enda iota», bliva den minsta där.
Han skall endast erhålla en av de
lägsta graderna av dess härlighet.
- Att
Herren skiljer mellan viktigare och
mindre viktiga bud i lagen, därom se kap.
23: 23. Men även det minst viktiga är
dock så viktigt, att den, som upplöser
det, skall straffas. Herren säger icke,
att han skall uteslutas ur Guds rike,
utan att han skall kallas minst i detta
rike. Han skall således få en plats där,
förutsatt nämligen att han annars är
en troende och icke till sinnet ifientlig
mot Guds lag (Rom. 8:7). Även den,
som är en sann lärjunge, kan på den
goda grunden bygga trä, hö och strå;
och då skall hans verk förbrännas och
han själv gå förlustig lön, men han
skall dock varda frälst och få en plats
i Messias’ rike, om det än skall gå
såsom genom eld (1 Kor. 3: 15).
f Den åter, som, när riket kommer,
befinnes både själv hava gjort och även
lärt andra att göra alla även de minsta
Guds bud, han skall kallas stor, han
skall få en hög plats i samma rike.
-
Märk, huru Herren här framställer, att
det skall varda olika grader av salighet
i himlarnas rike, beroende på olika
grader av trohet och lydnad.
20. ty jag säger eder,* att om
icke eder rättfärdighet vida
övergått skriftlärarnas och
fariséernas, skolen I alls icke komma
in i himlarnas rike.
Matt. 23: 25. Luk. 11: 39.
* Sammanhanget är: »Den som gjort
och lärt Guds bud, säger jag, ty
fariséerna lära visserligen men göra icke
(Matt. 23: 3). Och om, när riket
kommer, det icke befinnes, att eder
rättfärdighet vida övergått deras, skolen I
aldrig inkomma i riket». Även den, som
skall få den minsta platsen i himlarnas
rike, måste hava en rättfärdighet, som
övergår skriftlärarnas och fariséernas.
Fariséerna saknade, under allt
sysslande med yttre verk, helt och hållet den
inre hjärtats rättfärdighet eller renhet,
utan vilken ingen kan se Gud eller
ingå i hane rike. Denna inre
rättfärdighet kiäves väl av lagen, men hon verkas
aldrig av lagen utan komaner endast av
tron på Jesus Kristus.
21. X haven hört, att det
blivit sagt till de gamla: du skall
icke dräpa;* men vilken som
dräpit, han skall vara ekyldig
under Domen.*
2 Mos. 20:13. 5 Mos. 5: 17.
* Herren framhåller i denna och
följande verser några exempel på det
fullkomnande av lagen, varom han talat i
v. 17. »Du skall icke dräpa»
- det var
ett rent mosaiskt bud. Detta skärper
Herren genom att framställa själva den
sinnesstämning, från vilken dråpet
utgår, ävensom denna sinnesstämnings
lindrigare uttryck i onda ord, såsom
ett brott, vilket är värt döden.
** Med »Domen» menas den i varje
stad i Palestina enligt 5 Mos. 16: 18
befintliga domstolen, vilken enligt
historieskrivaren Josefus’ berättelse bestod
av sju, enligt rabbinernas uppgifter av
tjugutre medlemmar. Jämför 2 Krön.
19:5. Möjligen var antalet olika i olika
städer. Denna domstol ägde rätt att
döma även till avrättning genom svärd
men icke genom stening, vilket endast
tillkom rådet.
22. Men jag säger eder, att
var och en, som vredgas på sin
broder, skall vara skyldig under
Domen:;* men vilken som sagt
till sin broder: Kaka, han skall
vara skyldig under Rådet; men
vilken som sagt: Du dåre, han
skall vara skyldig till eldens
Ge-henna.**
Ps. 4: 5. 1 Joh. 3: 11, 23.
* Var och en som hatar sin broder;
är en mandråpare (1 Joh. 3: 15). Att det
för övrigt gives en vrede, som icke är
synd, en helig vrede, likartad med Guds
egen vrede, därom se Ef. 4: 26, jfr Rom.
13: 4. En sådan vrede är det heliga
sinnets misshag till synden, vilket ock
kan yttra sig i straff över den, som
syndar (såsom då en fader straffar sitt
barn). Denna vrede utesluter alls icke
kärleken till den person, som syndar
samt genom sin synd uppväcker vreden.
Den personliga vreden däremot, som har
sin egentliga rot i egenkärleken,
ut-märkes därav, att han hatar och söker
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
