Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 26 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Matteus.
Kap.
26:1-7.
ord,** sade han till sina
lärjungar:
* Till v.
1-5 se Mark. 14:
1-2,
Luk. 22:
1-2.
** d. v. s. allt det som han talat
från och med kap. 24: 4.
2-, I veten, att två dagar
härefter* varder påsk,** och
Människans son överlämnas till att
korsfästas.
Matt. 20: 18 f.
* d. v. s. i övermorgon. Se anm. till
kap. 12:40.
** Det svenska ordet påsk är en
försvenskning av det hebreiska ordet pesak
(ttQBV som betyder förbigång (2 Mos.
12:
11-13). Påsken firades hos judarna
till minne därav, att mordängeln, som
slog allt förstfött i Egypten, gick förbi
Israels barns hyddor. Den började
strax efter solnedgången den 14: de
dagen i månaden Nisan och räckte t. o. m.
den 21: sta. Månaden Nisan var, enligt
2 Mos. 12:2, den första månaden i
judarnas år. Den började med den
nymåne, som var närmast
vårdagjämningen antingen förut eller efter. Den
14: de Nisan var alltså första
fullmåne-dagen efter vårdagjämningen (d. v. s.
efter 21 mars. Av den judiska
påskfestens dagar voro den första och den
sista sabbatsdagar. Eftersom Kristus
uppstod från de döda på första
söndagen efter första fullmånen efter
vårdagjämningen, så firas den kristna
påsken på den söndagen.
3. Då* församlade sig
översteprästerna och folkets äldsta på
översteprästens gård,** vilken
kallades Kaifas,t
* vid samma tid då Jesus sade detta
till sina lärjungar. Alltså samtidigt
två överläggningar om hans död
-
och huru olika!
** d. v. s. den av själva byggnaden
omslutna, fyrkantiga gården. Sådana
gårdar användes för
sällskapssammankomster. Det var medlemmarna av
Rå-det, som nu sammanträdde till enskild
överläggning. Se anm. till kap. 2: 4,
5: 22, 16: 21.
f Kaifas var det vanliga namn,
varmed han benämndes (jämför kap. 4: 18).
Hans egentliga namn var annars
Josef. Namnet Kaifas är troligen
detsamma som Kefas d. ä. Petrus (se Joh.
1: 43) och betyder klippa. Sannolikt
har Kaifas genom fasthet och kraft
förvärvat sig detta namn. Han erhöll
sin värdighet såsom överstepräst ge-
nom den romerske landshövdingen
(prokuratorn) Valerius Gratus och
avsattes efter sjutton år av prokonsuln
Vitellius (år 36 e. Kr.). Den av Gud
genom Moses bestämda ordningen för
översteprästs insättande var icke mer.
Dock erkände Kristus och apostlarna
de sålunda i strid emot Mose lag
tillkomna översteprästernas myndighet.
Se därom Joh. 11:51, Apg. 23:5.
4. och rådslogo, att de måtte
gripa Jesus med list och döda
honom.
5. Men de sade: Icke i
högtiden,* att det icke må varda
buller bland folket.
* d. v. s. under de sju
högtidsdagarna. Då voro många av Jesu
anhängare från alla kanter av landet
samlade i Jerusalem. Och det var fara,
att dessa skulle anställa upplopp, ifall
man rörde Jesus under deras närvaro.
Emellertid ändrade rådsherrarna sitt
första beslut, när aposteln Judas kom och
erbjöd sig att hjälpa dem (se v. 14 f.).
6. Men* när Jesus hade
kommit till Betania, till Simon den
spetälkes** hus,
* Denna händelse omtalas även i
Mark. 14:
3-9 samt Joh.
12:1-11.
Johannes har densamma i ett annat
tidssammanhang, vilket synes vara det
rätta. Enligt hans framställning skall
den hava tilldragit sig sex dagar före
påsk, alltså fyra dagar före det, som
här ovan berättats i Matt. 26:
1-5.
Matteus och Markus angiva icke heller
särskild tidpunkt utan endast platsen.
** Denne Simon är en för övrigt
obekant person. Huruvida han ännu
levde och till äventyrs gjorde
gästabud åt Jesus, är ovisst. Möjligen var
han redan död, fastän huset, som han
i livstiden hade ägt, fortfarande bar
hans namn. Det är icke heller
otänkbart, att huset var det hus, i vilket
Maria, Marta och Lasarus nu bodde,
ehuru det av gammalt kallades
»Simon den spetälskes hus». I sådant fall
har man att tänka sig, att det var
Maria och Marta, som gjorde det här
omtalade gästabudet, vilket ock av
Johannes’ berättelse synes sannolikt.
7. kom fram till honom en
kvinna,* som hade ett
alabaster-käril med dyrbar smörjelse; och
hon utgöt den över hans huvud,**
medan han låg till bords.t
Joh. 12: 3 f.
[–-]
{+—+} 141
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
