Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Matteus - 27 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Matteus.
Kap.
27:1-7.
** Beslutet om hans dräpande var
redan fattat (se kap. 26: 66). Nu gällde
det att överlägga om, huru beslutet
skulle verkställas. Förhöret och arbetet
med att skaffa vittnen hade räckt hela
natten ända till morgonen.
2. Och de bundo* honom och
förde honom bort och
överlämnade honom åt landshövdingen**
Pilatus.
Luk. 23: 1. Joh. 18: 28.
? De bojor, med vilka Jesus i
Get-semane bands (Joh. 18: 12), och vilka
han ännu bar, då han från Hannas
fördes till Kaifas (Joh. 18:24), hade
under förhöret inför Kådet blivit lösta
från honom. Men nu pålades de igen.
** När Herodes’ son Arkelaus
avsattes, vart hans rike, vartill även Judeen
hörde, såsom en romersk provins lagt
till Syrien (se anm. till kap. 2: 22) och
ställt under förvaltning av s. k.
proku-ratorer (landshövdingar).
Prokurato-rerna hade sitt säte i staden Cesarea
vid Medelhavet. Pontius Pilatus var
den femte i ordningen bland dem. Han
befann sig nu i Jerusalem för
påskfestens skull, vid vilken hans närvaro
för ordningens upprätthållande var
behövlig (jämför kap. 26: 5). Efter tio
års förvaltning vart Pilatus avsatt och
förvisad till Vienne, där han skall
hava dött såsom självmördare. Till
honom fördes Jesus, emedan rättigheten
att verkställa dödsdomar var
förbehållen den romerska överheten.
3, JM är då Judas, som
överlämnade honom, fick se, att han
hade blivit fördömd,* ångrade**
han sig och bar igen de trettio
silverpenningarna till
översteprästerna och de äldsta,t
* d. v. s. dömd till döden. Judas
hade alltså hållit sig i närheten av
Kaifas’ palats. Samvetets oro drev
honom därtill. När han nu såg, att Jesus
fördes till Pilatus, förstod han strax,
att Rådet dömt honom till döden.
Annars hade han ej behövt föras till Pilatus.
** Judas hade säkert tänkt, att
Jesus nu, som alltid förr, skulle gå fri ur
fiendernas händer. Hans ånger var ej
hjärtats bekymmer över den synd, som
han hade gjort, utan förskräckelse över
utgången. Därför drev den honom till
förtvivlan och ej till sinnesändring
(jämför 2 Kor. 7:9 f.).
t Av detta synes, att icke hela Rådet
hade följt med till Pilatus. Jäm-för
anm. till Luk. 23: 1.
4. sägande: Jag har syndat, i
det att jag har överlämnat
oskyldigt blod. Men de sade: Vad rör
det oss? Du skall se dig om.*
* Har du gjort något orätt, så må
det vara din ensak att se till, vad du
skall taga dig för.
- När Judas kom
till dem för att sälja Jesus, då möttes
han av glada miner och vänliga ord
(Mark. 14:11). Nu däremot, när de icke
vidare behövde honom, vände de sig
med köld ifrån honom. Avfallen från
Jesus och föraktad av Jesu fiender
dukade den arme förrädaren under för
förtvivlan.
5. Och han kastade
silverpenningarna i templet* och begav
sig därifrån, och han gick bort
och hängde sig.**
* Se anm. till kap. 4> 5. I sin
förtvivlan rusade Judas till templet och
slungade silverpenningarna in i det
heliga, där prästerna voro.
** Se anm. till Apg. 1: 18.
6. Men översteprästerna togo
silverpenningarna och sade: Det
är icke tillåtet att kasta dem i
tempelkassan,* ty de äro pris för
blod.**
* Det ord, som här i grundspråket
användes (nOQpavag korban), betyder
egentligen gåva, i synnerhet gåva till
templet (se anm. till kap. 15: 5). Sedan
begagnas det för att uttrycka den
tempelkassa, som bildats av frivilliga
gåvor till templet.
** betalning för blod, som skall
utgjutas, översteprästerna tillämpade
även på sådana penningar förbudet i 5
Mos. 23: 18. Men att giva ut penningar
för att köpa en rättfärdig mans liv, det
aktade de för heligt. Se Matt. 23: 24.
7. Men när de hade hållit
råd, köpte de för dem
Krnk-makarens åker* till
begravningsplats för främlingarna.**
* Evangelisten nämner denna &ker
såsom allmänt bekant.
** d. v. s. till begravning för
utländska judar och proselyter, som doga
under sin vistelse i Jerusalem. Att
översteprästerna icke stoppade
penningarna i sina egna pungar, tyekes visa,
att de ursprungligen icke hade utbetalt
dem ur egna medel utan tagit dem ur
tempelkassan (se anm. till kap. 26: 15).
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
