Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Lukas - 22 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 22: 21.
Evangelium enligt Lukas.
honom, så började de fråga: Herre, icke
är det väl jag? Då svarade Jesus: En
av de tolv, han som doppar med mig i
fatet. Ty Människans son går bort,
såsom det är skrivet om honom, men ve
den människan, genom vilken han
varder överlämnad. Det vore gott för
henne, om hon icke vore född, den
människan. Detta skedde under
påskalamms-måltiden. Därpå följer hos Markus
omedelbart berättelsen om nattvardens
instiftande. Se Mark. 14: 17. Vid
vilket tillfälle Judas lämnade
lärjungakretsen, det säger alltså icke heller
Markus. Av hans berättelse kan därför
ingen visshet vinnas. Hade vi icke mer
än Matteus’ och Markus’ berättelser, så
skulle vi icke ens veta, att Judas alls
skilde sig från de övriga lärjungarna
före det allmänna uppbrottet ur salen.
Vända vi oss därefter till Lukas, så
omtalar han först, huru Jesus under
påskalammsmåltiden instiftade den
heliga nattvarden. Sedan följa dessa ord
av hans mun: Dock se, dens hand, som
överlämnar mig, är med mig på bordet.
Och Människans son går, eftersom det
är bestämt; dock ve den människan,
genom vilken han varder överlämnad. Med
anledning av dessa ord, säger
evange-listen, begynte lärjungarna tvista
mellan sig, vilken det vore av dem, »om
skulle föröva detta.
- Av denna
berättelse synes det, såsom om Judas skulle
hava varit med vid den heliga nattvar
den; och visst är, att den, som icke
hade tillgång till annat än Lukas’
evangelium, skulle aldrig komma på någon
annan tanke.
Emellertid gives det i Lukas’
berättelse omständigheter, vilka antyda, att
Lukas icke berättat händelserna i den
tidsföljd, vari de verkligen tilldragit
sig. I detta avseende råder, såsom vi
ofta påpekat, mellan evangelisterna rätt
mycken olikhet i framställningen av en
stor mängd händelser, vilka de gemen
samt omtala. Så t. ex. sätter Lukas i
4:e kap. Jesu frestelser i annan
ordning än Matteus. Jämföra vi då Lukas’
berättelse om nattvardens instiftande
med Matteus och Markus, så finna vi,
att vad Herren enligt Matteus och
Markus talat före nattvardens instiftande,
det har han enligt Lukas talat efter
dess instiftande. När han nämligen
sade de orden: »Människans son går bort.
såsom det är skrivet om honom, men
ve den människan, genom vilken han
varder överlämnad», då var enligt
Markus och Matteus nattvarden ännu icke
instiftad; men enligt Lukas var han det
redan. Vilken av dessa tre evangelister
har då följt den verkliga ordningen?
Vi måste anse, att det är Matteus och
Markus och det icke blott därför, att
de överensstämma med varandra, utan
ock därför, att Matteus berättar denna
händelse omständligare och noggrannare
än de andra. Därav följer alltså, att
frågan genom Lukas’ berättelse icke
blivit mer avgjord än genom de två första
evangelister nas; och vi hava ännu icke
fått veta, vid vilket tillfälle Judas
avlägsnade sig från de andra
lärjungarna: antingen det skedde före eller efter
nattvardens instiftande.
Då återstår oss alltså till sist
Johannes’ evangelium. I trettonde kapitlet
omtalar evangelisten Herrens sista
sam-manvaro och måltid med sina
lärjungar. Att han verkligen talar om den
sista aftonens sammanvaro, synes
därav, att Herren i v. 38 förutsäger, att
Petrus skulle förneka honom, förrän
tuppen gol, d. v. s. före nästa morgon.
Vid detta tillfälle sade han:
Sannerligen, sannerligen säger jag eder: en av
eder skall överlämna mig. Då sågo
lärjungarna på varandra, tveksamma, om
vem han talade. Vid Jesu bröst låg
Johannes; han frågade: Herre, vem är
det? Jesus svarade: Det är den, åt
vilken jag räcker den indoppade betan.
Och när han hade indoppat den, räckte
han den åt Judas Iskariot. När denne
hade mottagit betan, gick han strax
ut, och det var natt. Huruvida detta
inträffade före eller efter den heliga
nattvardens instiftande, säger icke
Johannes. Men de ord, som Herren
talade, och i sammanhang med vilka betan
räcktes och Judas gick ut, förläggas av
Matteus och Markus före nattvardens
instiftande, och därav kan man sluta,
att Judas gått ut förr, än Herren
instiftade den heliga måltiden. Detta har
ock för de mest framstående
bibeltolkare varit avgörande.
Likväl fordrar ärligheten det
erkännandet, att någon full och bindande
visshet icke är att vinna ur den
evangeliska berättelsen. Ty l:o) inom
möjlighetens område ligger det alltid, att
den av Lukas omtalade ordningen varit
den verkliga. Men 2: o) även om Lukas
satt Herrens ord om förrädaren i en
annan ordning än den ursprungliga, så
äro dock hans ordalag sådana, att man
har svårt att förklara, huru han kunnat
ändra ordningen på detta sätt, därest
han icke åtminstone själv trott, att
Judas ännu var kvar. De, som hysa den
meningen, att Judas var kvar, sakna
således icke goda stöd. Och
märkvärdigt förbliver det i alla händelser, att
[–-]
{+—+} 370
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
