Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 3 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Johannes.
Kap.
3:16-19.
den skall bliva frälst genom Sonen,
nämligen förmedelst tron, 4: o) huru
frälsningen till sin begynnelse
inträder från det ögonblick, då. människan
blir troende, i det att hon då begynner
leva det eviga livet.
17. Ty icke sände Gud sin Son
ut i världen, på det att han må
döma* världen, utan på det att
världen må varda frälst** genom
honom.t
Joh. 12:47. I Joh. 4: 14.
* Då döma här säges i motsats till
frälsa, så uttryckes därmed en dom till
fördömelse.
- En annan gång skall
Herren komma igen för att döma (kap.
5: 22, 27, Apg. 17: 31).
** Märk åter allmänneligheten av
Guds frälsningsråd: hans avsikt är, att
världen skall varda frälst.
[-?f-]
{+¦f+} Då frälsningen icke kan ske
annorlunda än genom Kristus, och
människans förhållande till honom beror på
henne själv, så är det aldrig Guds
skuld, att någon förgås. Hans avsikt
är, att alla skola frälsas. Då man
häremot invänt och sagt: »Om detta är
Guds avsikt, måste den ock gå igenom;
annars vore Gud icke fullkomlig», så
är detta ett felslut, som vederlägges av
all erfarenhet. Till belysning därav
behöver blott påpekas följande. När Gud
låter evangelium predikas, så är det
hans avsikt, att alla genast skola lyda
det, omvända sig och tro på Kristus.
Men att denna hans avsikt icke vinnes
på alla, är tydligt. Detta beror dock
icke på någon ofullkomlighet hos Gud
utan på människans frihet, som är av
Gud. I denna frihet ligger grunden
både till frälsningens och till
fördömelsens möjlighet.
18. Den som tror på honom,
han dömes icke ;* den som icke
tror, han är redan dömd,**
emedan han icke har satt tröt till
Guds enfödde Sonstt namn.t*
Joh. 5: 24, 6: 40. Apg. 4: 12.
* Även här menas med domen den
dom till fördömelse, som en gång skall
övergå de orättfärdiga. Genom tron
kommer människan i gemenskap med
Kristus och har då genom honom evigt
liv. I detta tillstånd har hon alltså
med domen ingenting att skaffa (kap.
5: 24).
** Domen vilar redan över honom;
hans fördömelse är en redan avgjord
sak. På detta sätt framställer skriften
ofta det tillkommande, såsom vore det
redan fullbordat, när hon vill
framhålla det såsom alldeles avgjort och
bestämt. Se t. ex. Rom. 8: 30, där Paulus
om de troendes tillkommande härlighet
säger: Gud har förhärligat dem.
Jämför ock Ef. 2: 6, Hebr. 12: 22, Rom. 8:
24. Samma uttryckssätt begagnas ofta
även i vårt språk. »Vi äro förlorade»,
säga skeppsbrutna människor, innan de
ännu äro det, när dock deras undergång
synes alldeles oundviklig. Och: »Vi äro
räddade», säga de, innan de ännu äro
det, när de dock se ett skepp nalkas,
och deras räddning alltså synes dem
vara en avgjord sak.
[-?f-]
{+¦f+} Den grekiska ordformen i
grundspråket uttrycker att hava blivit
troende och fortfarande vara det. Se anm
till kap. 5: 45.
[-.ff,-]
{+•ff,+} Den omständigheten, att Jesus
är den enfödde Sonen, gör, att det är så
mycket farligare och fördömligare att
icke tro på honom.
f* Att sätta tro till hans namn är
detsamma som att tro på honom.
Namnet är nämligen uttryck av personen
själv.
19. Men detta är domen,* att
ljuset** har kommit i världen,
och människornat älskade
hell-rett mörkret än ljuset; ty deras
gärningar voro onda.t*
Joh. 1:5, 10 f.
* d. v. s. den över de otrogna
vilande fördömelsedomen har sin grund i det
förhållande, att de förblivit i mörkret
och icke anammat ljuset, sedan det
kommit i världen. Att Herren säger,
att detta är domen, sker i
överensstämmelse med ett mycket vanligt
uttryckssätt. Se t. ex. 2 Kor. 1:12, 1 Tess. 2:
20. Sammalunda säga ock vi ofta: »Det
var hans olycka, att han gjorde det
och det», då vi vilja uttrycka, att
någons olycka hade sin grund i den eller
den gärningen. Det, som är domens
grund, framställes såsom domens
egentliga och innersta väsen, emedan det är
ur detta, som han utvecklar sig.
** d. v. s. Kristus, i vilken den
gudomliga sanningen och rättfärdigheten
är uppenbarad i motsats mot det i
världen rådande mörkret (d. v. s. lögnen
och orättfärdigheten). Fastän Kristus
icke är kommen för att döma, faller
dock genom hans ankomst en dom över
alla, som fortfarande älska mörkret.
[-.f-]
{+•f+} d. v. s. människorna i allmänhet.
Att undantag gåvos, förnekas därmed
icke.
ff Herren vill icke säga, att
människorna älskade både mörkret och lju-
Nya Testarn. Del I.
[–-]
{+—+} 417
-
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
