Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 3 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap.
3:19-23. Evangelium enligt Johannes.
set, fastän de älskade mörkret i högre
grad än ljuset. Utan hans mening är:
de älskade icke ljuset utan snarare
(tvärt om) mörkret.
f* Det är icke i förståndet utan i
viljan, som det andliga mörkret sitter.
Världen hatar det gudomliga ljuset
icke därför, att det icke rimmar sig
med hennes förstånd, utan därför, att
det icke rimmar sig med hennes verk.
20. Ty var och en, som
utövar* det dåliga,** hatar ljusett
och kommer icke till Iju6et,tt
på det att hans gärningar icke
må varda bestraffade ;t*
* d. v. s. fortfarande lever i och
utövar. Se anm. till kap. 5: 29.
** Att aposteln här säger: det
dåliga, och icke såsom i föregående vers:
det onda, gör icke någon olikhet i
betydelsen. Jämför kap. 5:29, Rom. 9: 11,
2 Kor. 5: 10.
f emedan det uppenbarar och
straffar hans orättfärdighet.
ft utan flyr tvärt om undan
detsamma
.f* De rygga tillbaka för att dels
inför sig själva dels inför andra bliva
överbevisade om synd. Denna skygghet
är uttryck å ena sidan av stolthet, som
gör, att de icke vilja ödmjuka sig, å
andra sidan av feghet, som gör, att de
icke hava mod att se och låta se sin
ställning, sådan den verkligen är. En
människas frälsning börjar alltid
därmed, att hon kommer till ljuset med
alla sina verk.
21. men den, som gör
sanningen,* kommer till ljuset, på
det att hans** gärningar må
varda uppenbarade, t emedan de
äro gjorda i Gud. 11
* d. v. s. den som i sitt liv
förverkligar den gudomliga sanningen.
Denna sanning är nämligen icke blott
rättesnöret för förståndets omdöme
utan ock regeln för det sedliga livet.
Den tager i anspråk hela människans
väsen med alla dess krafter. Jämför 1
Joh. 1:6, 1 Kor. 5: 8, Ps. 119: 30. Den
gudomliga sanningen är nämligen
ingenting annat än uppenbarelsen av
den sanne Gudens eget väsen, sådan
denna uppenbarelse är oss given i
skapelsens verk, i lagen och profeterna
samt i Kristus.
** Det ligger i grundspråket starkt
eftertryck på ordet hans: hans i
motsats mot den ogudaktiges.
[-?f-]
{+¦f+} Han är icke rädd för deras up-
penbarande, utan han önskar det tvärt
om. Och därför kommer han till
Kristus, som är världens ljus. Detta sker
icke av falsk äregirighet eller
egenrätt-färdig självberömmelse utan å ena
sidan därför, att han för sin egen
tillfredsställelse har behov av Herrens
godkännande och »den ära, som
kommer från Gud» (se kap. 5:44, 12:43,
Kom. 3: 23), å andra sidan därför att
det godas uppenbarande tjänar till
Guds ära och det godas seger i världen
(Matt. 5: 16).
ft d. v. s. det är Gud, hans vilja,
hans behag, som varit det
bestämmande i dessa verk. Gud har, så att säga,
varit det element, i vilket han med
sina verk har rört sig. När Herren
började sin verksamhet, träffade han
alltså icke blott sådana, som förövade det
onda, utan ock sådana, som gjorde
sanningen, israeliter av sann och äkta
fromhet, sådana som en Natanael m.
fl. De ena satte sig emot Kristus, de
andra kommo och slöto sig till honom.
Dessa senare voro av Gud och hörde
hans ord (kap. 8: 47), de voro villiga
att göra Guds vilja (kap. 7: 17), de
voro Guds och av Gud givna åt Jesus
(kap. 17: 6).
-Vad för övrigt angår v. [-16-21,-]
{+16—21,+} är det något ovisst, om de höra
till Herrens samtal med Nikodemus,
eller om de utgöra en läroframställning
av evangelisten själv, vilken han
anknutit till Herrens tal. Detta skulle då
sluta med v. 15. Sannolikast och
enklast blir det dock att fatta
alltsammans såsom talat av Herren.
2i2. Därefter* kom Jesus och
hans lärjungar till det judiska
landet,** och där vistades han
med dem och döpte.t
* d. v. s. efter vistelsen i Jerusalem
och allt, vad därunder hade tilldragit
sig. Om det var omedelbart efter, eller
om någon tid förflutit däremellan, må
lämnas ovisst.
** d. v. s. till Judeen, nämligen
landsbygden. Se anm. till kap. 4: 44.
t Ordformen i grundtexten
uttrycker ett upprepat och fortsatt döpande.
Att icke Jesus personligen döpte utan
hans lärjungar, anmärkes i kap. 4: 2.
Därmed är dock icke sagt, att det alltid
skedde så. Särskilt bör för övrigt här
märkas, att Jesus säges göra det, som
hans lärjungar i hans namn gjorde.
23. Men även Johannes var
döpande* i Ainon nära Saleim,**
emedan många vatten t voro där,
[–-]
{+—+} 418
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
