- Project Runeberg -  Bibeln / Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921. Första delen /
426

(1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 4 Kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kap. 4:
20-22, Evangelium enligt Johannes.

samma helgd som förr. Det betraktas
ock så ännu av de få samariter, som
finnas kvar. Dessa fira ännu årligen
påsk på dess topp, dit de då flytta upp
med kvinnor och barn och bo i tält i sju
dagar. De föra med sig felfria lamm,
slakta dem mellan »bägge aftnarna» d.
v. s. kl.
3-6 e. m. (se anm. till Matt.
14: 23), steka dem vid eld och äta dem
i hast, omgjordade om sina länder, med
skor på fötterna och stav i hand, allt
efter föreskriften i 2 Mos. 12:
5-11.
t d. v. s. I judar.

21. Jesus sade till henne: Tro
mig,* kvinna, att det kommer en
tid,** då I varken på detta berg
ej heller i Jerusalem ekolen
tillbedja Fadern, t

* En sådan tro kunde han ju begära
av henne, när hon insåg, att han var
en profet.

** Ordagrant: en stund. Likaså i
v. 23.

t Gud, eder himmelske Fader.
Samariterna likasom judarna betraktade
Gud såsom sin fader, och Jesus
godkänner detta betraktelsesätt. När
somliga bibeltolkare mena, att Herren
talat om Gud, såsom den där framdeles,
när de bleve omvända, skulle bliva
deras fader och såsom sådan ay dem
tillbedjas, så är detta att i orden inlägga
en mening, om vilken åtminstone
kvinnan icke kunde hava någon aning.
-
Den tid, som Herren åsyftade, var
naturligtvis tiden för samariternas
omvändelse och tro på Jesus. Från den
tiden skulle deras gudstjänst på
Gari-zim upphöra utan att bliva bunden
vid Jerusalem.

2-2. I tillbedjen, vad I icke
kännen;* vi** tillbed ja, t vad vi
känna, ty frälsningenft är från
judarna.t*

Kom. 9: 4 f.

* d. v. s. det gudomliga väsendet.
Frälsaren begagnar ett opersonligt
uttryckssätt om Gud. Sammalunda gör
Paulus i Apg. 17: 23. Att samariterna
icke kände Gud, det vill säga, att de
icke hade den rätta gudskunskapen,
såsom denna förefanns hos judarna.
Samariterna erkände av Gamla
testamentets skrifter endast Mose fem böcker
såsom Guds ord. De voro alltså icke
blott i saknad av den fullkomligare
uppenbarelse, som Gud hade givit genom
profeterna. Trots en sådan saknad
hade väl deras gudskunskap kunnat vara
sann, då ju Mose böcker voro en sann

gudomlig uppenbarelse. Men
samariterna icke blott saknade denna
fullkomligare uppenbarelse, utan de
förkastade den, och därmed bevisade de,
att den gudskunskap, som de hade
hämtat ur Mose böcker, icke var den sanna
glidskunskapen. Ty den sanna, om än
ofullkomliga, gudskunskapen bevisar
sin sanning just däri, att den med
glädje mottager en högre uppenbarelses
ljus, när detta gives.

** d. v. s. vi judar. Herren var ju
till börden jude (Gal. 4: 4).

f Icke alla judar kände Gud (se
kap. 7: 28). Men den sanna
gudskunskapen fanns dock hos detta folk, så
vitt som inom detsamma fanns och
erkändes hela den gudomliga
uppenbarelse, som då var given. Denna
gudskunskap var ofullständig, var icke den
fulla sanningen, vilken först genom
Kristus är kommen (kap. 1: 18), men
den var i alla fall sann. Prövostenen
på dess sanning var, att de, som ägde
densamma villigt mottogo den
fullkomliga uppenbarelsens ljus, när detta gavs
genom Kristus. De, som förkastade
detta ljus, bevisade alltså, att deras
gudskunskap icke var sann (kap. 5:39,
46, 7: 28). Dessa voro ock det långt
övervägande flertalet (kap. 3: 32). Men
icke förty var det sant, att inom
Israel, såsom folk betraktat, den sanna
gudskunskapen fanns, varför Herren
med rätta säger vi, därmed åsyftande
judafolket.
- Av detta Herrens sätt
att tala må för övrigt märkas, huru
man om ett folk såsom sådant kan
utsäga något, som icke gäller alla utan
endast en del, ja icke ens flertalet utan
endast mindretalet av dess medlemmar,
då detta mindretal utgör folkets
kärna, i vilken folkets egentliga karaktär
funnit sitt sannaste uttryck.

[-’.ff-]

{+’•ff+} den eviga frälsningen i Messias’
rike.

[-.f*-]

{+•f*+} d. v. s. från judafolket såsom
folk betraktat. Att messiasrikets
frälsning kommer från judafolket, det är
en ovedersäglig sanning, som både
Moses och profeterna intyga (1 Mos. 12:
3, Jes. 2:3, Mik. 4:2). Därav följer
först, att den sanna och rena
uppenbarelsen, varigenom denna frälsning
skulle förberedas, samt till följd därav
den sanna gudskunskapen måste finnas
just inom detta folk. Därav följer
vidare, att var och en, som förkastade
någon del av denna uppenbarelse, icke
kunde hxna den sanna gudskunskapen. [–-]
{+—+} Märk för övrigt, huru i dessa ord
messiasrikets frälsning, ehuru
tillkommande, dock framställes såsom nårva-

[–-]

{+—+} 426
-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:08:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bibeln/wald1921/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free