Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 5 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 5:
29-32. Evangelium enligt Johannes.
gängse föreställningen om en tvåfaldig
uppståndelse hava både Kristus och
Paulus uttryckligen godkänt. Se Luk.
14: 14, Apg. 24: 15. De rättfärdigas
uppståndelse skall ske först.
** d. v. s de som äro rättfärdiga.
Endast de, som äro goda, skola uppstå
till liv. Deras godhet har visat sig i
goda verk, medan de levat på jorden.
På vad sätt de blivit goda, därom säger
han här intet. Att det skett genom
tron, är dock redan antytt i v. 24 f.,
där hörandet och tron sättas såsom
villkor för erhållande av evigt liv.
Mellan judarnas lärare å ena sidan
samt Kristus och hans apostlar å den
andra sidan var ingen strid därom, att
man ju måste vara verkligt rättfärdig
för att vinna evigt liv. Men däremot
lärde de alldeles i strid mot varandra
om vägen att komma till denna
rättfärdighet. Judarna sade: Det skall ske
genom lagens gärningar; Kristus och
apostlarna sade: Det kan endast ske
genom tron. Tron på Kristus är roten
till den sedliga omskapning, som gör
människan bekväm att leva i Guds
rike. Och denna omskapning visar sig
redan här i goda verk.
t d. v. s. till en uppståndelse till
evigt liv. Se anm. till Mark. 1: 4.
-ff nämligen under sitt liv på
jorden. De här i grundtexten använda
ord, som vi översatt med göra och
utöva, skilja sig i allmänhet så, att det
förra uttrycker, att man verkställer
något, bringar något till stånd, det
senare åter, att man är sysselsatt
med något, vartill stundom kommer
den bibetydelsen, att man gör något
till ändamål för sin verksamhet, att
man med avsikt bedriver något. Dock
är denna skillnad ofta utplånad, så att
det senare begagnas likbetydande med
det förra (Rom. 7: 15, 16, Luk. 22: 23,
Apg. 16: 28) och tvärt om (Luk. 12: 48,
Ef. 6: 6, Matt. 27: 23).
fft Om detta uttryck se anm. till
kap. 3: 20.
f * d. v. s. till en uppståndelse till
dom. Märk: de troende hava redan här
evigt liv (v. 24), och de uppstå till liv;
de otrogna äro redan dömda (kap.
3: 18), och de uppstå till dom. Det liv,
som de förre hava, och den dom, som
vilar över de senare, skola i
uppståndelsen nå sin slutliga fulländning.
30. Icke kan jag* göra något
av mig själv.** Såsom jag hör,t
så dömer jag;tt och min dom är
rättfärdig, emedan jag icke söker
min vilja, utan dens vilja, som
har sänt mig.t*
Joh. 6: 38.
* Det ligger i grundtexten starkt
eftertryck på ordet jag.
** Herren bekräftar vissheten av
sitt tal därmed, att allt, vad han gör,
är Faderns verk.
f av Gud. Herrens omedelbara
kännedom av Fadern uttryckes i v. 19’ och
på många andra ställen såsom ett
seende. Se Joh. 1: 18, 3: 11, 8: 38 m. fl.
Här åter, där det är fråga om
uttalandet av ett ord (ett domsord), uttryckes
denna kännedom såsom ett hörande. Se
sammalunda kap. 8: 26, 40. Såsom
både ett seende och hörande framställes
den i kap. 3: 32. Vad Fadern tänker,
det känner Sonen omedelbart genom
sin väsensenhet med honom; och det
uttryckes på mänskligt sätt så, som
uttalade Fadern det och Sonen hörde det,
eller så som visade Fadern det och
Sonen såge det.
ff Min dom är därför Guds dom, så
att ingen må hoppas, att Gud skall
döma annorlunda.
- Märk, huru
bestämt denna vers åter är i strid mot
varje tanke därpå, att Kristus skulle
vara människor ett värn emot Guds
dom. Se anm. till v. 22. Sonen är
tvärt om den, som utför Guds dom.
t* Emedan jag i mitt dömande
såsom i allt söker Faderns vilja,, så är
min dom rättfärdig, alldenstund den
är Guds dom.
31. Om jag vittnar om mig
själv, så är mitt vittnesbörd icke
sant*
* Att en människas vittnesbörd om
sig själv kan vara sant, det vill Herren
visserligen icke neka, och att hans eget
vittnesbörd om sig i verkligheten var
sant, därom se kap. 8:
13-16. Men
han ser nu bort från detta och ställer
sig inför judarna under den allmänna
regeln, att man icke må vara skyldig
att tro, vad någon vittnar om sig själv.
32. En annan* är, som
vittnar om mig, och I veten,** att
det vittnesbörd är sant, som han
vittnar om mig.
Jes. 42:1. Matt. 17:5. Joh. 8:14,18.
* Jesus nämner icke strax, vem
denne andre är, men han betygar, att det
[–-]
{+—+} 438
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
