Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelium enligt Johannes - 18 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evangelium enligt Johannes.
Kap.
18:5-13.
* De kände honom icke och visste
därför icke, att det var han, som stod
inför dem.
** Judas hade
– säkert förskräckt
av Herrens svar på hans kyss (Matt.
26: 50)
- dragit sig tillbaka och ställt
sig bland tjänarna.
6. När han alltså sade till
dem: Det är jag, drogo de sig
tillbaka och föllo till jorden.*
* Detta kan hava varit en naturlig
följd av en ganska förklarlig
förskräckelse. De hade utan tvivel mycket hört
talas om Jesu underbara makt. När han
nu i det dunkla månskenet lika
plötsligt som frimodigt träder fram till dem,
så är det alls icke underligt, att de
gripas av en vidskeplig bävan. Dock är
icke osannolikt, vad de gamla hava
menat, nämligen att fiendernas förfäran
varit eh verkan av Kristi övernaturliga
makt. Herren har då genom detta
uttryck av sin makt velat visa dem, att
det var alldeles frivilligt han lämnade
sig i deras händer. Jämför Luk. 4: 30.
7. Då frågade han dem åter:
Vem söken I? Men de sade:
Jesus från Nåsaret.
8. Jesus svarade: Jag sade
eder, att det är jag. Om I alltså
söken mig, så låten dessa* gå;
* Lärjungarna stodo alltså nära
intill. Om händelsen tilldragit sig
utanför trädgården, eå har man att tänka
sig, att lärjungarna eller några av dem
också nu befunno eig utanför.
9. på det att det ord skulle
fullbordas, som han hade sagt:
Dem, som du har givit mig, av
dem har jag icke tappat bort
någon.*
* Detta syftar på Herrens ord i Joh.
17: 12. Vad Herren där hade sagt,
skulle gå i fullbordan ända till slutet. Men
så skulle icke hava skett, om
lärjungarna nu hade blivit tillfångatagna. Ty då
hade lätt någon äv dem kunnat bliva
avfällig och sålunda gå förlorad. Att
Johannes ingenting nämner om Herrens
själskamp i Getsemane eller om Judas’
kyss, beror utan tvivel därpå, att allt
detta var väl bekant genom de andra
evangelisternas berättelser.
10. Simon Petrus,* som hade
ett svärd, drog då ut det och slog
till översteprästens träl** och
högg av hans högra öra.*** Men
namnet på trälen var Malkus.t
* Till v.
10-11 jämför Matt. 26: 51 [–54,-]
{+—54,+} Mark. 14:47, Luk.
22:50-51.-
Endast Johannes nämner, att det var
Petrus, Bom högg av örat på Malkus.
** Malku& var alltså icke en av
rättstjänarna utan en träl, som hade
följt med och sannolikt trängt sig fram
bland de främsta.
*** .Sannolikt hade Petrus i hettan
mattat hugget åt hans huvud, fastän
Guds hand avvände det, så att han icke
träffade rätt.
t Johannes är den ende bland
evan-’gelisterna, som nämner hans namn.
11. Då sade Jesus till Petrus:
Stick svärdet i skidan; den bägare,
som min Fader har givit mig,*
skulle jag icke dricka den?**
Matt. 26: 42.
* Det förestående dödelidandet
liknar Herren vid en bägare, som Fadern
redan räckt honom att tömma. Det var
fienderna, som tillredde den, men
Fadern, som räckte den åt honom. På
samma sätt är ock allt de troendes lidande
av världens ondska en kalk, som, om
den än är fylld av fienderna, likväl
räckes dem av deras Fader i himmelen.
** Och så botade han trälens öra.
(Luk. 22: 51).
12. Då* grepo krigeskaran
och översten** och judarnas
tjänare Jesus1 och bundo honom
* Till v.
12-27 jämför Matt. 26: 57 [–75,-]
{+—75,+} Mark.
14:53-72, Luk.
22:54-71.
** Det grekiska ordet i grundtexten
heter kiliark och betyder egentligen
hövding över tusen. Se anm. till Mark.
6: 21.
13. och förde honom först till
Hannas,* ty han var svärfader
till Kaifas, som var det årets**
överstepräst.
* Om denne Hannas se anm. till Luk.
3: 2. Till dess rådet hann samlas, hölls
ett förberedande förhör med Jesus hos
översteprästens svärfader Hannas, som
ju var en mycket betydande man.
[–-]
{+—+} 533
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
