Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frestas inifrån, utan endast utifrån, men den utifrån kommande
lockelsen hade ingen anknytningspunkt uti en syndig vilja eller uti
sinnliga, köttsliga begär samt bekämpades och tillbakavisades med
segrande kraft.
Om det bleve ifrågasatt, huruvida Kristi gudomliga natur såsom
sådan frestades, då vore saken med ens avgjord. Gud icke allenast
icke frestar (lockar) någon till synd, "Gud kan icke frestas av något
ont" (kakon). Jh. 1: 13. Inom hela den skapade eller ändliga
världen är frestelse till ont en möjlighet, ty det ändliga är det
begränsade eller ofullkomliga, och vi finna av berättelsen om ursynden eller
syndafallet, att frestelsen gick ut på att förespegla något högre, bättre
och fullkomligare, en större frihet, och makt, en frihet och makt, som
icke ingick i den frestades bestämmelse eller ändamål. Själva denna
tanke är rent omöjlig hos Gud, som evigt är den oändligt fullkomlige,
den ende absolute. Där kan således icke bliva eller givas något att
eftersträva. Med hänsyn till Återlösarens frestelser säges det, att
han, den gudamänskliga personen, icke vare sig hans gudomliga eller
mänskliga natur såsom sådan, frestades eller lockades till synd. Detta
säges om gudamänniskan i förnedringen, då Logos ingått förening
med människonaturen för att vara till och verka på människosätt i en
syndfull värld. Gudamänniskan var sålunda en ren verklighet, en
historisk personlighet, i sinnevärlden. Att under sådana
omständigheter vara underkastad frestelse är helt naturligt. Det är så mycket
naturligare, som denna gudamänniska, själv helig och syndfri, var
kommen för att utplåna synden och krossa syndens upphov, djävulen.
Det enda, som kunde omintetgöra denna gudomliga plan, var att
förmå denne frälsare från synd att själv synda. Därför måste anfallen
på honom bliva fruktansvärda, långvariga och ihärdiga. Att den
mänskliga naturen helst skulle lämpa sig såsom det medel, genom
vilket syndiga tankar och begär skulle framkallas i gudamänniskans
förnuft och vilja, är helt naturligt, ty icke kunde ens en ofullkomlig,
än mindre en oren, syndig, tanke eller känsla bibringas
gudamänniskan genom den gudomliga naturen. Såsom hos oss syndiga tankar
och onda lustar väckas i vår förnuftiga själ, som är vår högre natur,
genom kroppsliga eller sinnliga retelser, vår lägre natur, så gjordes
försöket att förmedels den mänskliga naturens berättigade krav eller
oskyldiga svaghet bestorma den gudomliga naturen och på så sätt
framkalla gudamänniskans fall. Men vilken skillnad! Hos oss äro
såväl kropp som själ orena, syndiga, fördärvade. Hos Jesus var en
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
