Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världen såsom försonare? Gud. Om Jesu ståndaktighet och
syndfrihet voro villkoret för återlösningens genomförande och Gud givit
honom åt världen till en försonare, var finnes då rum för möjligheten
till fall? Var? Om Gud är Gud, så kan det icke finnas rum för en
sådan möjlighet. Frestelsens möjlighet och nödvändighet äro givna.
Ett. fall för frestelsen är lika omöjligt som otänkbart hos Jesus
Kristus.
Och om, såsom vi sagt, den starkare naturen är den svagares
grund och uppbär den svagare, varför icke i frelstelsens stunder och
just då? Om, såsom vi framhållit, det är två naturer i Jesu Kristi
person, då måste ock där vara två viljor, en gudomlig och en mänsklig,
ehuru harmoniskt förenade i den enda gudamänskliga personens jag.
Och är icke den gudomliga naturens vilja fullkomligare och
mäktigare än den mänskliga naturens, ehuru även hon är syndfri? Och äro
icke de båda viljorna i full harmoni? Är det icke den gudomliga
naturens vilja, som är ledande och bestämmande för den mänskliga
naturens? Är icke den mänskliga viljan hos Jesus fritt, men
fullkomligt underordnad den gudomliga? Om så är, så må det väl frågas,
om någon för ett enda ögonblick kan tänka eller tro, att en gudomlig
vilja kan samtycka till att göra synd. Kan Gud vilja göra det som
är syndigt eller orätt? Är han icke mäktig i varje ögonblick att
besegra och underkuva det onda, när han det vill?
Kristus kunde till sin gudomliga natur samtycka till och deltaga
uti lidande, ångest, umbäranden, inskränkning till tid och rum, de
mänskliga naturkravens begränsningar, det mänskliga vetandets
ändlighet eller ofullkomlighet, ty det är intet orätt eller omoraliskt uti
att lida, dö, hungra, törsta, tröttna eller sova; det är icke synd för
en ändlig varelse att icke vara allvetande, men att vika för frestelsen
till synd eller göra det onda, det är synd och därtill kan i evighet
aldrig en gudomlig vilja samtycka. Kristus kunde helt enkelt icke
vilja det onda, och mot detta hälleberg studsade helvetets alla anfall
tillbaka. För honom att falla för frestelsen eller synda var en ren
omöjlighet, såvida han var Gud och människa i en person.
Synden står lika mycket i strid med en ren och ofördärvad
människonatur, som med Guds egen. Men då vi sett, att skapade naturer,
såväl änglars som människors, dukat under i prövningar och
frestelser, utan att de behövt göra det, så uppstår den tanken, att det
möjligen kunnat gå så även med Jesus Kristus. Utgången har bevisat
halten av ett dylikt antagande. Ingen har varit så frestad som Jesus.
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
