Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde delen. Läran om frälsningen (Soteriologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människa, vet han nu, efter uppståndelsen, allting, formar allt, är för
alla skapade varelser närvarande, haver allt, som både i himmelen,
på jorden, och under jorden, under sina fötter och i sina händer.
–Kristus är efter den antagna mänskliga naturen upphöjd till ett
fullkomligt besittande och bruk av det gudomliga majestätet, vilket
majestät han väl hade redan uti avlelsen i moderlivet, men som
apo-stelen talar, förnedrade sig själv (Fil. 2:7) och höll detsamma, såsom
Luther lärer, uti sitt förnedringstillstånd hemligt, ej brukande det
alltid, utan så ofta det honom behagade." (*)
Detta skall nu på följande sätt förstås. Vid människoblivandet,
d. v. s. i avlelsen, meddelades alla gudomsnaturens egenskaper, både
immanenta och relativa, åt Kristi mänskliga natur. Utblottningen
eller förnedringen bestod icke däruti, att JL-ogos utbytte Gudskepelsen
mot tjänareskepelsen, utan däruti, att Guds människovordne Son
avsade sig till sin mänskliga natur bruket av de åt denna natur
meddelade gudomliga egenskaperna. Han var till sin mänskliga natur
t. ex. allvetande, allsmäktig och allestädes närvarande. Att han blott
"delvis" eller vid vissa tillfällen begagnade dessa egenskaper och för
övrigt frivilligt avstod från deras bruk, är förnedringen eller
utblottningen, en handling av den inkarnerade och följaktligen icke själva
inkarnationen. (**)
I den reformerta kristologien däremot sammanfaller
människo-blivandet med förnedringen. Att Ordet blir eller uppenbaras i kött,
att Gud blir människa, är en självinskränkning, en frivillig
självbegränsning från Guds Sons sida, varigenom han försakar sin
jämlikhet med Gud, uttömmer sig själv, blir människor lik och inträder i
ett tillstånd av förnedring, vilken fortsätter under hela hans jordiska
levnadslopp.
De lutherska hava beskyllt de reformerta, att de senare framställt
enheten mellan de två naturerna så, att de kunde betraktas förenade
på samma sätt som två hoplimmade bräder, vilka visserligen hänga
tillhopa såsom fogade tätt intill varandra, men som för övrigt icke
hava mycket gemensamt. Svaret har icke uteblivit. Föreningen
mellan gudomen och mandomen i Jesu Kristi person är icke en död
förening eller en förbindelse mellan livlösa föremål. Det är en förening
mellan tvänne levande substanser, Logos, den andre personen i
(*) Concordia Pia. Sid. 494, 495, 617.
(**) C. E. Lindberg. Dogmatik. Sid. 170, 171, 176, 177.
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
