Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte delen. Läran om Guds eller Kristi församling (Ecclesiologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beställsamma människor kunna finnas även i en kristen
församling, vilka tro sig duga till allt och äro angelägna att styra och ställa
med allting. En van föreståndare ser snart, vad den ene eller andre
duger till, och drager försorg därom, att den som har någon gåva
får göra bruk därav. Själv lämnar han dock aldrig sin utkik, sitt
vakttorn. Han vet, att han ensam är ansvarig för utgången; han vet,
att den "Helige Ande satt honom", där han står. Han vet mycket
väl, att de beställsamma medhjälparna, om någon olycka skulle ske
genom ovarsamhet eller bristande vaksamhet, ej vore villiga att
vidkännas någon skuld. Han blir därför på sin post och vakar över det
hela enligt sitt uppdrag i överensstämmelse med Herrens utsagor:
"På dina murar, o Jerusalem, har jag uppsatt väktare; de skola icke
tiga varken dag eller natt" (Js. 62: 6).
3. Herde (poimän, lat. pastor). Det förekommer i Ef. 4: 11.
Så kallas församlingsläraren, emedan han har att valla ellér föra i bet
(poimainein) sin hjord (poimnä, poimnion, Ag. 20: 28, 29; 1 Kor.
9: 7; 1 Pt. 5: 2, 3). I den klassiska litteraturen, såsom ock i den
heliga skrift, erhålla konungar och furstar titeln av vallaremän, enär
dem åligger omsorgen om sina folk, såsom en herde om sin hjord (2
Sm. 5: 2; Odb. 12: 11 ; Ps. 78: 71, 72; Js. 44: 28; Jr. 2: 8). Nya
förbundets herdar eller pastorer hava att föra Kristi hjord, Herrens
församling, till gröna betesmarker, friska källor och trygga
viloställen, d. v. s. nära och underhålla deras andeliga liv med
evangelium, samt att stå i ansvar för fårens och lammens trygghet gent emot
rövare, plundrare, vilddjur, och andra faror. Kristus talar om
"tjuvar och rövare" (Jh. 10: 8), om "ulven" eller "vargen" (Jh. 10: 12).
Paulus förutsäger ankomsten av "svåra", grymma, glupska "vargar",
vilka icke skulle skona hjorden (Ag. 20: 29); förmanar mot "de där
hundarna", "der onda arbetarna" (Fl. 3: 2) o. s. v.
I samma syftning talar även Jesus till Petrus: "För ut mina små
lamm på bete" (Jh. 21: 15). "Gå i vall med mina får" (Jh. 21: 16).
"För ut mina får på bete" (Jh. 21: 17). I detta fall har
församlingsläraren att likna Jesus själv, som kallas både herde (Mtt. 26:
31; Jh. 10: 11—16; 1 Pt. 2: 25) och överherde (1 Pt. 5: 2, 4), såsom
ock "själarnas herde och tillsyningsman" (1 Pt. 2: 25).
Grundvillkoret för herdekallets beklädande är personlig
kärlek till Frälsaren samt personlig kallelse av honom (Jh. 21: 15, 16,
17). Ett troget uppfyllande av detta kall slutar med "härlighetens
oförgängliga segerkrans" vid Jesu Kristi uppenbarelse (1 Pt. 5: 4).
•794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
