Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte delen. Läran om Guds eller Kristi församling (Ecclesiologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0
eller påtagliga villfarelser, som hota att omstörta kristendomens
grundläror, så går det icke an att förlora eller förspilla tid på
förmaning, utan en sådan person måste genast uteslutas för Kristi skull,
för religionens och den allmänna förargelsens skull, enligt någras
mening, även om han skulle visa erkänsla och ånger." Den allmänt
kände engelske pastorn och missionsmannen, Dr. Andrew Fuller,
yttrar: "Ifrån första början blevo de, som förfalskade evangelium eller
omfattade fördärvliga villfarelser, underkastade förmaning och
uteslutning". Vår egen Dr. Anders Wibergs ord lyda: "Är förbrytelsen
av så grovt slag, som t. ex. den korintiske skändarens (1 Kor. 5: 1),
eller frukten av en utstakad plan, såsom hos Ananias och Safira (Ag.
5: 9), eller har den länge blivit utövad och övergått till vana (Jud.
v. 4), då erfordras visserligen ett mera hastigt förfaringssätt (än som
föreskrives i Mtt. 18: 15—17). Är det då blott klart, att förbrytelsen
skett, så få bröderna icke tveka att i omedelbar förening med
förmaningen genast skilja ifrån sig den som bedrivit sådant (1 Kor. 5:
4, 5, 13). Man är icke berättigad av t. ex. Lk. 17: 4: ’Om han sju
gånger om dagen syndar mot dig och sju gånger kommer tillbaka till
dig, sägande: ’Jag ångrar mig’, så skall du förlåta honom’, att i sådana
fall invänta hans ånger eller åtnöja sig med hans blotta ord: ’Jag
ångrar mig’. Ty i sådana fall kan man i allmänhet icke vara
försäkrad om uppriktigheten av hans ånger genom annat än hans följande
liv, som visar, att han i gärning och sanning "åter vänt om".
Kommer en medlem av församlingen och självmant bekänner för sina
bröder, att han, dem ovetande, för längre eller kortare tid tillbaka
begått någon gruvlig synd, såsom t. ex. hor, och nu, driven av sitt
samvetes anklagelser och överväldigad av sin synds storhet, själv
beder bröderna att göra med honom allt vad sakens beskaffenhet
fordrar, då kan det väl knappast betvivlas, att hans ånger är sann, och
inga åtgärder av församlingstukt kunna erfordras, efter ändamålet
redan är vunnet. Skulle ock en tillfällig uteslutning vara nödig, för
att för världen rentvå församlingen från synden, så hava de dock
apostelens förmaning att åter upptaga honom med desto större kärlek,
att han ej måtte bliva uppslukad i för mycken bedrövelse (2 Kor. 2:
7, 8). Ett helt annat förhållande är, om någon i åratal utövat samma
synd såsom vana, men till slut, emedan han fruktar att bliva
upptäckt, kommer och själv bekänner det och beder att på grund av sin
ånger få förlåtelse. Kan detta tänkas vara sann ånger? Eller skall
icke själva världen med rätta säga, att de kristnas församlingstukt
824
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
