Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Naturens Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansvarig. Alltså hänvisar äfven denna känsla till Gud.
Ytterligare känner hon en längtan efter fullkomlig
sällhet, en längtan, som kan tillfredsställas endast
genom fullkomlig anslutning till en oändligt god,
helig och mägtig personlighet; densamme till hvilken
medvetandet om ansvarighet och känslan af beroende
hänvisa. Dessa känslor och kraf fordra alltså Guds
varande. Utan Gud vore djupet af menniskans
väsende en lögn; men att detta icke kan så vara, hafva
vi sett. Uti Gud, såsom uti alla fullkomligheter
oändligt god, ligger derföre den yttersta grunden för
menniskan skyldighet, trygghet och lycksalighet. Så
hänvisa vår naturs djupaste känslor till Gud, och så
innebära de hans varande[1].
Vi kunna af det föregående sluta, att menniskan
lika visst var danad för Gud, som hon var danad för
denna verlden. Derföre är hon sådan hon är, derför
har hon dessa sedliga och religiösa känslor, och
derföre uttrycker sig gudsmedvetandet så allmänt i
verlden. Det är allmänt, emedan det är nödvändigt, och
nödvändigt, emedan Gud så danat menniskan, att
hon ej skulle vara utan ett inre vittnesbörd om
honom. Men synden har kommit in och fördunklat
detta medvetande, så att det mångenstädes företer
otydliga former och må understundom hos en eller
annan individ synas för en tid utslocknadt. Men
detta bevisar icke, att Gud icke är. Insjöns lugna
yta återspeglar solen klart; men när denna yta störes
af vinden, fördunklas bilden eller blir oredig och må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
