Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Naturens Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma art som det högsta i hennes natur, en
personlig ande med outsägligt större magt än menniskan.
Denne ande är Gud, oberoende af, fast verkande uti
verlden, grunden till sitt eget och till verldsaltets
varande[1].
Detta för oss till det teleologiska beviset (från
telos, ändamål). Naturens ändamålsenlighet vittnar
om Gud. När vi betrakta ett konstverk, t. ex. ett
väl gjordt ur och se, huru den ena delen är afpassad
för den andra, och huru det hela samverkar till att
uppfylla ett visst ändamål, så kunna vi omöjligen tro,
att detta konstverk uppkommit af sig sjelft. Icke
heller kunna vi tro, att blott djurets instinkt varit
dess upphof. Afsigten och medlen till dess
förverkligande hänvisa till tanke på förhand, val af ändamål
och medel, samt viljeverksamhet och handling i
utförandet, och detta af sådan natur, att vi måste
tillskrifva det en varelse icke underlägsen menniskan
åtminstone i förstånd, vilja och skicklighet. Betrakta
vi en bok af ett högt sedligt innehåll, så kunna vi ej
tro, hvarken att den uppkommit af sig sjelf, eller att
instinkt eller förstånd ensamt dikterat den; vi veta,
att dess författare egt icke allenast förstånd, utan
äfven sedlig natur, att han varit i ordets fulla mening
en person.
Naturen är full af de skönaste sammansättningar,
hvilka utvisa goda ändamål, och med afseende på
menniskan sedliga och religiösa ändamål, afsigtligt
förverkligade genom de lämpligaste medel, och bär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
