Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Uppenbarelsens möjlighet och nödvändighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
offra en tupp åt Asklepios, läkedomens gud. Plato,
hans utmärkte lärjunge, erkände omöjligheten af full
visshet i fråga om Gud och förhållandet till honom,
till dess en komme, som kunde göra allt klart; och
han lutade, som vi förr nämt, åt panteismen.
Aristoteles var i vissa afseenden sundare än Plato, i andra
icke. Hans gud var icke fullkomligt personlig utan
endast oändligt förstånd. Så kunde ingen af
forntidens störste tänkare framställa en sådan kännedom
om Gud, som kunde tjena till ledning och frälsning
för menniskan.
Bättre har det icke gått med nyare tiders
tänkare, när de i naturen endast sökt Gud. Detta synes
allt för väl af de förr berörde falska filosofiska
åskådningarne. Visserligen borde naturen inom och utom
oss kunna säga oss mycket om Gud, som är sant.
Teismen visar oss det. Men det är ju betecknande,
att likväl så många vetenskapsmän och tänkare
kommit till så oriktiga slutsatser, och att massan af
menskligheten så ofullkomligt känt Gud. Ja teismen sjelf
talar i vissa fall dunkelt och är tyst i somliga af de
frågor vi mest behöfva veta.
Orsakerna till allt detta äro flera. Dels
menniskans syndighet, hvarigenom hon är oförmögen att
fullt uppfatta ocli värdera den sanning naturen
verkligen innehåller; dels hennes ringa, ofta ensidiga
kännedom om naturen; dels naturen sjelf, som icke
innehåller allt hvad menniskan behöfver veta. En
religion, som skall hafva någon kraft, måste kunna med
visshet säga oss, om det finnes ett lif efter detta, och
om det finnes straff för synden ocli belöning för dyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
