- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Tredje årgången. 1918 /
4

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böckerna och vi. Föredrag vid bibliotekskursen i Örebro den 9 januari 1918

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och längre fram i dramat, efter det att Håkon har blivit kung och Skules
dotter har blivit hans drottning — när så det oerhörda händer, att Skule gör
öppet uppror och låter utropa sig till konung av Norge och inbördeskriget slår
ut sin vilda låga, ja då står Håkon lika osvikligt trygg där:

»Er der end to konger i Norge, så er der kun én i himlen — og han grejder det nok!»

Mot denne, som går så strålande säker sin bana som solen över en klar
himmel, står så Skule, grubblaren, tvivlaren, den osunde tvivlaren, »som tvivler
på sin egen tvivl», vankelmodig och söndersliten, »Guds stedbarn på jorden».

Och så den tredje: bisp Nikolas, dramats Mefistofeles-gestalt, i vilken Ibsen
låter oss se inte bära ondskan i dess djävulska yttringar men också ondskan i
dess upphov och psykologiska förklaring.

Det blir själsskildringen i detta drama, som nu blir ett huvudintresse. Nu
är det inte bära förströelse eller spänning — vi får se in i människors innersta.
Dikten blir ett stycke liv, själsligt liv. Vi lär av dess människor, som av
människor vi råkat i verkligheten — ja kanske mer än av dem, för skalden ser
djupare än vi och avslöjar obarmhärtigare än livet, som ju ofta sänker sitt
skyddande förhänge för våra medmänniskors tragedier. I den stora dikten får vi ju
i själva verket livet, sett med den borne konstnärens skarpa och intuitiva blick
och återgivet med den skärpa i framställningen, den åskådliggörande kraft, som
ställer diktens händelser och gestalter såsom verkliga realiteter för oss.

Också finns ju berättelser om hur författarna levt med sina diktade gestalter.
Det berättas om Holberg, att han under den tid, då han skrev sin Jeppe på
bjerget, hördes en gång, fastän ensam i sitt rum, slå till ett skallande muntert
skratt, och när man kom in dit, låg han under bordet och skrattade. Om han
låg under bordet, är väl mera osäkert, men att han skrattade gott, behöver man
inte betvivla, för det var åt Jeppe han skrattade. Om Björnson sägs, att han
hade ett rent personligt intresse för sina diktade människor. När han höll på
med Over ævne, kom han en dag från arbetsrummet djupt rörd in till sin hustru:
»Jeg ser mig ingen udvei; hon maa dø, du!» I sin nyligen utkomna bok Fra
Bjørnsons hjem berättar Nulle Finsen, hurusom Björnson om Mary —
hjältinnan i romanen med samma namn — en gång med förtvivlan i blicken och
tårar utefter kinderna utbrast: »Å, det er så forfærdeligt — så forfærdeligt —
hun lider over al måte.» En dansk tidning har kallat detta för »skaberi» d. v. s.
tillgjordhet. Åhnej, hos Björnson var det nog inte tillgjordhet, det var denne
— i vackraste mening — naive mans spontana uttryck för hans medlevande i
de diktade gestalternas öden. Hos Ibsen kan man finna något liknande, men
han har ju inte Björnsons, jag hade så när sagt frodiga naivitet, han är ju en
tillknäppt och diskret natur. Han blev en gång tillfrågad, varför han hade kallat
hjältinnan i Et dukkehjem Nora. Med en förebrående blick utbröt han:
»Egentlig hed hon jo Eleonore; men hjemme plejde de altid kalde hende Nora, for
hon var jo kælebarnet.» Man får liksom i ett ögonblicks glimt se in i detta
slutna själsliv. Nora levde verkligen för honom.

För läsaren blir diktens verklighet inte till den grad levande som för den
skapande konstnären, men tillräckligt för att låta oss känna livets starka och
djupa grepp. Därför blir vi mången gång genom dikten klokare och klarare
på livet. Ja mycket, som kanske har förefallit oss dunkelt och underligt eller
orättvist i vårt eget liv, kan ur en dikt få ett förklarande ljus, som lär oss
förstå oss själva och vårt öde — så långt vi nu kan förstå det. Ett diktverk
kan också lära oss att bättre känna oss själva. Jag minns, hur en kritiker en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:23:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblblad/1918/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free