- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Tredje årgången. 1918 /
86

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsare och föreläsningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mer eller mindre misslyckade föreläsare, som icke finnas i katalogerna, men som
på privat väg söka göra föreläsningsturnéer till levebröd.

Att, såsom Dr Jensen nämnde, vara sin uppgift vuxen både reellt och
formellt, är naturligen nödvändigt för en föreläsare. Vad det reella beträffar, så.
får man nog erkänna, att de flesta vetenskapligt skolade talare fylla måttet.
Men det händer dock, att en och annan tror, att ett minimum av vetenskap är
tillräckligt för bönder. Jag känner till en föreläsare, som kom till en av
föreningarna här i trakten och läste upp ett Verdandi häfte. Vad där stod var onekligen
bra, men åhörarna reagerade ofantligt, kanske ej minst därför att i ortens lilla
bibliotek funnos alla Verdandihäften och lästes även. Och att få höra en
föreläsning om ett musikaliskt ämne med ackompanjemang kan nog vara roligt och
lockande, men man blir ganska besviken, när det visar sig, att talaren icke kan
spela. Jag har varit med därom.

Att behärska det formella är dock vida svårare än att vara herre över det
reella. Det förra är något medfött, det senare kan förvärvas. Flera av våra
mycket lärda vetenskapsmän äro ofta nog i saknad av förmåga att göra sina
föreläsningar tilldragande. Det är dock ofta så, att folket på landet är ytterst
känsligt för en föreläsares framträdande. Jag har hört bönder klandra sin präst,
därför att han hade koncept, när han predikade. De fällde om honom det
hårda uttrycket, att han »icke hade den rätta anden». Annat var det med
kolportören. Han hade anden, ty han talade fritt och lekfullt. Innehållet betydde
således i detta fallet mindre än formen.

En föreläsare, som sitter ned och hela tiden läser upp sitt föredrag kanske
svagt och entonigt, gör ingen lycka och blir icke rekvirerad på nytt. Det måste
vara en smula schwung över föredraget. Jag har hört synnerligen fina
föreläsningar läsas upp och själv njutit ofantligt, därför att jag kunnat abstrahera från
utförandet. Men de mindre bildade åhörarna ha bett Gud bevara sig för en
dylik föreläsare. Det är naturligtvis beklagligt, att formen skall betyda så mycket,
men det är ett faktum, att den gör det.

En föreläsare har ofta anmärkningar att göra mot publiken. Dr Jensen anför
drastiska exempel därpå. Det tråkigaste är, när en eller flera åhörare resa sig och
gå eller när, såsom det hände mig vid en föreläsning på ett regemente, minst
hälften av de 700 beväringarna hade skrålhosta. I städerna, där publiken oftast
är mera uppfostrad än på landet — undantag givas visserligen — händer det
väl ej så ofta, att publiken går sin väg. Styrelsen för föreläsningsföreningen i
Karlskrona, där det för övrigt enligt samstämmiga vittnesbörd av många
föreläsare är ett utomordentligt nöje att tala, har på programmet tryckt: »Ingen bör
stora en föreläsning genom att avlägsna sig ur salen, förrän föreläsningen är
fullständigt avslutad.» Ett i sanning efterföljansvärt exempel!

Men det kan också hända, att publiken har anmärkningar att göra mot
föreläsaren. Jag har varit närvarande vid en föreläsning, där föreläsaren uppförde
sig så illa, att han utan gensägelse bort kastas ut; jag hoppas, att fallet är
enastående.

Om föreläsningar skulle jag också vilja säga några ord. Det är nu icke lätt
att tala på landet; man måste nog känna befolkningen och vad den kräver
ganska bra. Som mångårig folkhögskolelärare har jag erfarit, att man är
tvungen utgå från den ståndpunkten, att ens åhörare veta ganska litet. Man får
således absolut inte förutsätta, att det eller det är bekant, så att man kan hoppa
över det. De kammarlärda herrarna, som resa ut på turnéer, äro själva så inne
i sina ämnen, att de ofta nog inte kunna föreställa sig, att för åhörarna nästan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:23:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblblad/1918/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free