- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Tredje årgången. 1918 /
128

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar till fru Gurli Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bäst kunna göra sina första psykologiska iakttagelser. Emellertid har det icke varit min mening
att förneka, att fru Linder gillar Anne på Grönkulla; det vet jag att hon gör. Att jag uttryckt
mig illa och ofullständigt, är jag villig att erkänna.

Jag tror, att det omdöme fru Linder fäller om mina citat från hennes bok: »Det ligger
ju alltid nära till hands att citat, lösryckta ur sammanhanget, ge anledning till generaliseringar,
som vederbörande författare icke avsett», även kan tillämpas på citat i fru Linders replik till mig.

Så säger t. ex. fru Linder, att jag polemiserar mot Wolgasts av henne med gillande
citerade princip: »Vi skola ej först fråga: Förstår du denna bok?» utan »Finner du glädje i att
läsa den?» med orden »Det sista är nog ett litet farligt kriterium, ty barnen finna sorgligt
nog ganska stor glädje i åtskilligt som vi inte äro så belåtna med att se dem läsa» och gör
härav ett stort nummer. Den som läser min uppsats finner lätt, att denna s. k. polemik helt
enkelt är ett ord så att säga i förbigående. Men att jag därmed ej menat, att man icke
skall taga hänsyn till, om barnet finner nöje i boken eller ej, det är väl tydligt. Att det är ett smula
vanskligt kriterium för en boks lämplighet, måste väl fru Linder erkänna. Snarare tror jag, att
jag i fru Linders ögon tager för mycket än för litet hänsyn till vilka böcker barnen tycka om.

Då man läser fru Linders replik till mig, får man nämligen nästan den föreställningen,
att hon tror, att jag t. o. m. med förkärlek sätter underhaltig litteratur i händerna på barnen
och att jag först och främst fyller bibliotekets hyllor med »speciella barnböcker». Jag vill
åter framhålla, att det i stort sett (i praktiken kunna vi ju kalla det) är samma böcker fru
Linder och jag bjuda barnen.

»Finns det redan och kommer det alltjämt att produceras både inom den reservationslöst
erkända ungdoms- och barnlitteraturen samt inom den allmänna litteraturen tillräckligt för att
det uppväxande släktet skall få den tid det kan avse (detta om tiden är ju en högst väsentlig
faktor) fullt upptagen och all den glädje och behållning man någonsin kan önska fullt
tillgodosedda?» säger fru Linder. Fru Linder tycks mena, att det också är så. Ja, vore det så,
då vore ju problemet löst. Likväl har fru Linder ansett sig böra i grundkatalogen upptaga
åtskilliga böcker, som falla utom denna ram. På biblioteken anse vi oss lika litet kunna
undvara dem och då återstår frågan om de kunna försvara sin plats.

Den som står ansikte mot ansikte med barnen kan icke giva dem en bok av denna kategori
utan att fråga sig: »Gör jag orätt? Verkar denna bok på något sätt skadligt på vederbörande?»
Så länge jag trodde, att detta var fallet, försökte jag vara mera noga i mitt urval än fru Linder
är i grundkatalogen. Det gick icke. Nu händer det ju även på andra områden, att man
under sitt arbete och alldeles särskilt när materialet är levande väsen, gör upptäckter, som kullkasta
de aldrig så vackra teorier, med vilka man började. Hade jag, som fru Linder, endast teoretiskt
sysslat med frågan, skulle jag kanske ännu stå kvar på fru Linders ståndpunkt. Under arbetet
i biblioteket har jag emellertid lärt mig, att läsningen av från konstnärlig synpunkt tämligen
betydelselösa (men likväl till sitt innehåll icke omoraliska) böcker icke behöver, som fru Linder säger,
utgöra »ett skyhögt hinder på vägen till litteraturens sköna lustgård» utan tvärtom för den ovane
läsaren kan bliva vägen dit. Jag ber att få hänvisa till vad lektor Ottelin skrivit om »Böckerna
och vi» i det häfte av tidskriften, där min uppsats står. Lektor Ottelin påpekar hurusom
bokens innehåll är det viktigaste för den otränade läsaren, först så småningom öppnas hans
blick för den konstnärliga framställningen. Är det icke också så med barnet? Problemet
huruvida vi ha rättighet att sätta i barnens händer böcker hämtade utanför den, som fru
Linder uttrycker det, »reservationslöst erkända ungdoms- och barnlitteraturen», står och faller,
efter min uppfattning, med frågan om Ackerknecht har rätt i sitt påstående, att en berättelses
konstnärliga halt (den konstnärliga halten från de vuxnas synpunkt) icke är bestämmande för
bokens bildningsvärde för barnet, att skönhetssinne visserligen finns hos barnet, fastän endast
i grodd, endast då och då förrådande sig för en van uppfostrares eller psykologs ögon, men
att det icke kommer i betraktande som en väsentlig faktor vid barnets andliga utveckling, att
det först utvecklas i pubertetsåldern och att därför de vuxnas konstnärliga syn på barnboken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:23:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblblad/1918/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free