Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finlands orostid 1917-18 i dess svenskspråkiga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hålla sig kvar i de trakter, där de nu utgöra majoritet. Deras politik går nu ut
på att skapa fyra kulturellt och administrativt om möjligt självstyrda »kantoner»:
Svenska Nyland, Åboland, Svenska Österbotten och Åland. Han vädjar till
rikssvenskarna att stödja dessa strävanden och uppgiver, att de även äro
Ålandsbefolkningens minimikrav, om Åland förblir finskt. Liknande synpunkter,
med särskilt avseende fäst vid Ålandsfrågan, framläggas i en skrift av Bruno
Lesch och Arvid Mörne: »Sverige-Åland-Finland» (35 s.), som i en historisk
utredning söker bevisa Ålands samhörighet med Finland och i mörka färger utmålar
den ödesdigra inverkan, som ögruppens avskiljande skulle få för svenskheten
överhuvud. Bägge dessa skrifter använda emellertid en hovsam och försonlig ton
gentemot Sverige. — Två mindre uppsatser behandla uteslutande utrikespolitiken.
Den ena, »Vid vändpunkten» (18 s.) av Georg Schauman, synes tillkommen närmast
med hänsyn till den förändring i Finlands läge, som inträtt genom Tysklands
nederlag i världskriget, och förbereda en orientering åt ententehåll. Den förordar
Finlands inträde i nationernas förbund och framför allt anslutning till Skandinavien.
Förf. tror, att Ålandsfrågan skall kunna lösas i sämja. En varning för
tysk-orienteringen är även L. Åströms »Den politiska orienteringen i Finland. . . . Övs. fr.
finskan» (16 s.). Denna broschyr förordar en nationellt finsk politik och uppslutning
kring Mannerheim. Vad beträffar de utrikespolitiska riktlinjer, som uppdragits
i de ovannämnda, mera allmänt hållna skrifterna av Lille, Schybergson och von
Törne, ställer sig den förstnämnde mycket skeptisk inför möjligheten av en
anslutning till det redan sinsemellan långt ifrån eniga Skandinavien och ivrar för
orientering åt Tyskland, v. Törne förordar visserligen även tysk-orienteringen,
kombinerad med ett förbund med randstaterna vid Östersjön, men lägger mycket
stor vikt vid ett gott förhållande till Sverige. Han vill lösa Ålandsfrågan genom
stora eftergifter, medgivande av självstyrelse, rättighet att göra värnplikt på
flottan etc. Schybergson klagar i bittra ordalag både över Sveriges politik under
det röda upproret och över åländingarna, och påstår, att den verkliga avsikten med
Sveriges ingripande på Åland var ögruppens annexion. Han förklarar öbefolkningens
krav under nuvarande omständigheter fullkomligt oberättigade och avslutar detta
kapitel kort och gott med: »öarna behålla vi». Beträffande förhållandet till Sverige
kan även hänvisas till en artikel av W. Söderhjelm, h. 6—8 i Nya Argus 1918 och
till »Finland i svenska pressen» (se ovan) — En sida av utrikespolitiken beröres
av Ossian Häggman: »Tullpolitiskt ABC» (58 s. — Frågor för dagen. 18), som även
ger en exposé av Finlands handelspolitik före kriget. Flaggfrågan dryftas i en
uppsats av Johannes Hedengren i Finsk tidskrift (84, s. 214—226).
En övergångstyp till den så att säga »teoretiska» gruppen visar en
broschyr (n:r 14 av Frågor för dagen) av Eirik Hornborg; »Brytningstid.
Bolschevikkriget i Finland 1918; dess förutsättningar, orsaker och betydelse»
(66 s.). Förf. ger en översikt av de missförhållanden, som kunnat ge upphov till
den förvildning och brist på samhälls- och ansvarskänsla, som lett till upproret,
och kommer till den slutsatsen, att kriget var en rysk rörelse, ett erövringsförsök
från bolsjevismens sida. Förf. framställer därefter en del förslag för Finlands
framtida organisation och framhäver särskilt nödvändigheten att höja lantdagens
arbetsförmåga genom att tillföra den mera insikter och erfarenheter på olika
områden, varvid han närmast tänker på något slags »intresserepresentation».
Beträffande statsformen förordar han monarki. — Ett »autentiskt» bidrag till den röda
rörelsens karaktäristik är »Bekännelser» (28 s.) av Walter Wihriä, en av de ledande
på den röda sidan, som efter upprorets kuvande blev tillfångatagen och dömd till
döden. I fängelset blev han »omvänd» och ger i den lilla skriften en bitter kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
