Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jensen, Alfred. Stilla stunder. Dikter. Nst. 1920. 107 s. 5:50.
Dessa dikter ge intrycket av en man, som med manlig och varm, litet vemodig håg ser
tillbaka på livets upptåg och vandringar. Icke frappanta men aldrig oäkta och ej utan ett
inslag av humor. F. V.
Lindorm, Erik. Domedagar. A. B. 1920. 70 s. 3:75.
Stockholmsskildringar från kåkar, torg och fattigkvarter samt små interiörer från insidan
av detta, allt givet med en lugn stilla stämma, genom vilket dock vibrerar ett känsligt
diktartemperament, som likväl aldrig slår över i sentimentalitet. M. F.
Mark, Arthur. A.-B. Spökcentralen. H. G. 1920. 197 s. 7:50.
»A.-B. Spökcentralen» handlar om en företagsam firma, som levererar spöken, varsel etc.
till hugade spekulanter, är alltså en sorts parodisk skildring à la modern affärsman. Den
saknaT ej komisk-fantastisk uppfinningsgåva. F. V.
Mörne, Arvid. Samlade dikter. Bd 1—8. 1—3 uppl. B. & B. 1919. à 3:50.
Bd 1. Rytm och rim. — Bd 2. Nya sånger. — Bd 3. Ny tid. — Bd 4. Döda år. — Bd 5.
Skärgårdens vår. — Bd 6. Sommarnatten. — Bd 7. Offer och segrar. — Bd 8. Höstlig dikt.
Bland det nutida Finlands svenskspråkiga skalder, de som fortsätta den svenska sången och
äro förvaltare av arvet från Runeberg, Topelius och Tavaststjerna, intar Arvid Mörne ett bemärkt
rum. Han påminner mycket om Tavaststjerna, det är ofta samma lynne som här kommer till
uttryck, särskilt i de första samlingarnas idylliska ton: den blundande sommarnatten, de ljusa
hängbjörkarna, vårsuset och vårdoften, eller kärleken till havet och fjärdarna, seglatserna i storm
eller under högblå julidagar. Det är den osökta visans lätta durton i dessa korta små
stämningsvers — ofta graciös och intagande, ibland alltför lätt tillkommen. Att upprepningarna
av samma stämningar och motiv bli rätt talrika, ligger ju nära till hands. I den tredje
samlingen mörknar tonen; det är tidsdikter med demokratisk tendens, litet vaga och allmänna i
sitt hat och sina sympatier, men ärligt menade och schwungfulla nog. I femte och sjätte
delarna, »Skärgårdens vår» och »Sommarnatten» är tonen åter ljusare, stämningarna äro mera
utformade, perspektiven djupare, utan att sångbarheten och omedelbarheten gått förlorade. Det
förefaller mig, som hade Mörne nått högst i dessa båda diktband. »Offer och segrar» rymmer
en del hyllningsdikter, präglade av starkt frihetspatos. Men även fast Mörne skrivit vacker och
äkta poesi om tidsförhållande och tidstankar, synes mig hans intimaste väsen som lyriker bäst
uppenbaras i hans små stämningsvers från kobbarna och skären, dungarna och ängarna, i vilka
han ofta lyckas träffa det finska landskapets poesi. Hj. L—n.
Nyström, Bengt E. Min örtagård. Dikter. A. B. 1920. 71 s. 3:75.
Fin och känslig poesi, besjungande hemmets värld, med dess lycka och dess sorger, i en
kultiverad form och med en även om ej särskilt originell dock äkta, personlig underton ägnad
att skänka diktaren ej få vänner. Det är något verkligen genomlevat och tillägnat, som
strömmar emot en ur denna sobra centrallyrik. M. F.
Roos, Anna Maria. Ett diktaröde. En roman om P. B. Shelley. Nst. 1919. 166 s. 6:50.
Det är en farlig genre att romantisera kända personers liv. Särskilt de stora diktarna
torde bäst tala till oss genom sina egna skrifter, utan andras förskönande omskrivningar. Men
det måste sägas att Anna Maria Roos lyckats ge en mycket klar och vacker bild av den store
engelske skalden genom denna bok. Förf. tyckes noggrant känna Shelley-litteraturen och som
hon själv är diktare har det lyckats henne att över gestalten gjuta ett vackert och trovärdigt
skimmer, som gör honom mera levande för oss. Shelley hör ju till de stora diktarna, som
det är en vinst att lära känna, och jag tror att Anna Maria Roos på ett lyckligt sätt kan
bidraga till att öka intresset för honom och hans verk. Hj. L—n.
Rosenborg, Einar. Den andre. Sv. andelsf. 1920. 203 s. 7:50.
Rosenborg odlar det kuriösa själsliga »fallet». En av bokens noveller är verkligt
betydande och delvis gjord med den mest illusoriska saklighet, ett fall av renodlad
dubbelpersonlighet i en man. sa att han som »den andre», vilken framdrivits i honom av
undertryckt driftsliv, alls icke minns sin vanliga existens. F. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
