Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några synpunkter vid val och utstyrsel av ungdomsböcker. Ett ord och en bön till herrar förläggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga hänsyn till stadsbarnens intressen och erfarenheter, saknas hos oss. De skulle
säkert bliva lämpliga vid hembygdsundervisningen i städernas skolor. Tänk hur
mycket roligt en liten pojke, som gått vilse eller något dylikt, kan uppleva på en
stadsgata!
Sagorna kunna i stort sett delas i guda- och hjältesagor, folksagor och moderna
sagor.
Vad de tre förstnämnda angår, så måste man komma ihåg, att de ursprungligen
äro berättade för vuxna och att en hel del därför icke lämpa sig i upplagor för
barn, samt att de, som äro användbara — och synnerligen användbara till och
med — ganska ofta måste genomgå en — naturligtvis varsam — omarbetning.
En sagosamling bör aldrig — i likhet med vad som skett med »Vackra sagoboken»
B. & B:s förl. förra julen eller »Våra vackraste folksagor» (Beijer) — ges ut
anonymt; vi måste få veta vem som gjort urvalet och bearbetningen. Det är
nämligen viktigt, att sådant göres av en person, som är förtrogen med både sagor
och barn.
Det råder visst en allmän föreställning om, att alla sagor äro lika lämpliga och
roliga för barn i alla åldrar, så är emellertid inte fallet. En stor del sagor —
och till dem höra många av de moderna eller »konstsagorna», som de även bruka
kallas — äro alltför djupsinniga för att vara roliga för småbarnen och dessutom
alltför långa för dem. Här är icke frågan om t. ex. många av H. C. Andersens,
vilka genom sin stil och sitt spännande innehåll ha förmåga att fängsla även de
små. På Gustav Vasa församlingsbibliotek, där det finns en särskild barnavdelning,
komma glädjande att se ofta föräldrar för att få en sagobok, ur vilken de kunna
läsa för sina småttingar, men det har visat sig, att det är rätt svårt att få ur alla
synpunkter lämpliga sagosamlingar åt dem. Alltså sagosamlingar för småttingar
och sagosamlingar för tonåringarna. »Bland tomtar och troll», denna årliga
publikation, som John Bauers bilder en gång gjorde så populär, är icke, som namnet
låter förmoda, avsedd för de minsta, vilket nog många föräldrar, som köpt den
åt sina småttingar, fått erfara.
Skillnaden mellan gossars och flickors intressen är väl känd av författare och
förläggare. Vi ha också fått åtskilliga goda böcker av båda typerna, men även
många, vilkas dåliga halt kommit att i kritikens ögon misskreditera hela genren.
Att de sistnämnda äro förkastliga och icke böra förekomma är ju tydligt. En
del förlag ge ut skilda serier av ungdomsböcker, en för gossar och en för
flickor.[1]
Ett par synpunkter vid urval av ungdomsböcker kunna här framhållas.
Ungdomarna dana i mångt och mycket sina ideal efter böckernas hjältar och
hjältinnor, det är därför av stor vikt, att dessa äro vad pojkarna bruka kalla »renhåriga».
Boven får icke vara hjälten, åtminstone ej framställas så, att sympatierna följa
honom. På senare tiden har framkommit en viss tendens att i välskrivna
böcker skildra trevliga och hurtiga barn, vilkas förhållande till äldre personer
särskilt till föräldrar och lärare dock är högst betänkligt, utan att författaren
det minsta reagerar däremot. Det ligger kanske i tiden och är kanske »en
bild ur livet», men vi betacka oss för sådana verklighetsbilder. Fusk måste
av författaren anses som och framhållas som fusk = något straffbart, likaså
olydnad mot föräldrar och lärare och tydligt måste också framstå, att det att man
»klarar sig», inte är något, som på minsta sätt förbättrar en dålig affär. Till sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
