Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biblioteket och det allmänna bildningsarbetet. Föredrag vid Sveriges allmänna biblioteksförenings årsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mest skulle vara att säga om uppläsningstimmarna, som vi i Stettin i anslutning
till biblioteket utvecklat tämligen långt. Jag inskränker mig emellertid här till
att med få ord karakterisera meningen med dessa uppläsningar. Det är här
frågan om regelbundna uppläsningar av berättelser och dikter från hela
världslitteraturen i inom sig slutna program. Det läses högt utan några anspråk i fråga
om läsningens konstnärlighet på samma sätt som i en utvidgad familjekrets, sedan
först några enkla inledande ord försatt åhörarna i det ifrågavarande programmets
stämning. Då och då inskjutas några sammanbindande ord mellan de olika
styckena. Det eftersträvade och efter vår erfarenhet också uppnådda resultatet är,
att åhörarna från att ha varit endast bokslukare åter göras till verkliga läsare, i
det de på detta sätt icke blott förhindras att läsa diagonalt eller att hoppa över
hela stycken utan framför allt också föranledas att åter helt uppleva diktarordets
klang och bildinnehåll, det må nu vara vers eller prosa. Jag sade i början, att
en bok i sig själv blott är en bildningsmöjlighet och att det är vår uppgift att
av denna i varje särskilt fall skapa en bildningsverklighet. Och nu är det väl så,
att det icke på någon väg bättre och säkrare torde lyckas att göra de filosofiska
och estetiska värden, som all god skönlitteratur äger, fruktbara för våra läsare
än genom dessa uppläsningstimmar. Den som närmare intresserar sig för denna
frågas talrika metodiska och tekniska detaljfrågor kan jag hänvisa till min skrift
om uppläsningstimmar på den Weidmannska bokhandelns i Berlin förlag.
Härifrån är det blott ett steg över till teatern. Också där framställas ju diktarens
ord i omedelbar, levande verklighet och kan därför i högsta grad utöva sin
bildande kraft på åhörarens huvud och hjärta. Också här blir, som under
uppläsningarna, enligt masspsykologiens lagar, den irrationella sidan i den litterära,
upplevelsen mäktigt förstärkt därigenom att det ej, som när man läser en bok
för sig själv, blir en individuellt begränsad, utan en överindividuell, en
kollektivupplevelse. Ja, här tillkommer ännu ytterligare en faktor, som förstärker
stämningen: den i hög grad fantasiväckande scenbilden. Ni känna alla den faran,,
att ett för mycket, ett visst raffinemang i denna diktarordets rent visuella
framställning kan inkräkta på diktarordets andliga verkan, i stället för att förstärka,
denna. Det är alltså icke blott frågan om att göra en dygd av nödvändigheten
utan det är redan från början av metodiska grunder riktigt att vårda teaterns
bildningsverkan med utgångspunkt från ordet och icke från utstyrseln. På det
sättet kan redan en liten improviserad seen, om den blott undviker grova
smaklösheter, och skådespelare av det enklaste konstnärskap, blott de förfoga
över ett rent och behärskat sätt att tala, utöva en djupt bildande verkan. Det
är säkerligen bekant för Er, att i Tyskland ur ungdomsrörelsen ha uppstått
olika skådespelartrupper (mest bekant är Haas-Berkows), som stå fjärran från
alla yrkesmässiga teaterföretag och åter vilja knyta an vid den punkt, där
teatern tog sin början: vid den gemensamma religiösa upplevelsen genom ord
och åtbörder. Men också det så att säga officiella teaterlivet och ännu mer
nutidens expressionistiska drama visa tillräckliga symptom till att teatern står i
begrepp att återvinna sin betydelse såsom förmedlande en världsåskådning under
gemensamt upplevande av det genom åtbörder bevingade ordet. Men då är också
ögonblicket inne, då ett planmässigt samarbete mellan bibliotek och teater
(naturligtvis också mellan folkhögskola och teater) åter vinner betydelse, som man redan
kan se av de månatliga programhäften som många av våra tyska Teatergemeinden
och Volksbühnen utge för sina medlemmar. På några tekniska detaljer behöver
jag här desto mindre inlåta mig, som vi på denna punkt ännu alltjämt blott stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
