Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En upplaga av den berömda »levnadsmålningen» med bibehållen text och samma stavning
som i den upplaga från 1818, vilken avslutade berättelsen med dess fjärde del; den upplaga,
som nu intagits i serien Svenska klassiker, sluttrycktes 191S. Berättelsen är av gammalt berömd
för sin sakliga och godmodiga skildring av svenska vardagsmänniskor och svenskt vardagsliv
utan spår till analytiskt eller något som helst annat djupsinne, dock icke utan ansatser till
liberal samhällskritik. Figurerna och deras erfarenheter och omgivning äro dock huvudsaken,
den unge mannen Ottar själv, som får lära av livet, mamsellen Gnath, kantor Torrstadius och
de andra. Hör till de skönlitterära prosaböcker, som man ännu kan med visshet förespå ett
långt liv. F. V.
Hallman, Mila. Agneta Uggla. En tidsbild från 1700-talet. H. G. 1923. 312 s. 5:75.
Boken ger i romanform ett ganska egenartat människoöde: en ung adelsdotter från
Västergötland som tillsammans med två systrar av sin fader lämnas vind för våg i Stockholm och
där blir i högre miljö en syster till Ulla Winblad, men den vill tillika på grundval av Gjörwells
papper och andra samtida handlingar ställa tidens seder i delvis ny och mindre strålande
belysning. Förf. har dock knappast den talang som fordras för det alltid vanskliga värvet att
samtidigt tjäna två skilda herrar. B. M.
Hellström, Gustaf. En man utan humor. 2. En mycket ung man. 2
uppl. A. B. 1923. 455 s. 9:75.
En av de Lundaromaner, som flera unga f. d. lundensare sökt skriva, denna gång en
tämligen trist intellektuell och erotisk pinohistoria. Bokens unge man anser sig på en gång
för övermänniska enligt det tidigaste 1900-talets recept och för en, som är dömd att
misslyckas och undanträngas. Det saknas ej begåvning, stilen t. ex. lever och är god, men
huvudintrycket av den digra romanen blir tunt, och till Gustaf Hellströms bättre böcker hör den ej. F. V.
Henning, Albert. Stjärnskymning. Dikter. Nst. 1923. 119 s. 3:75.
Liksom i sina förra diktsamlingar är Henning en ordartist, som utan nybildningar i strof,
rytm och rim ger dikter, genomarbetade för synsinnet och med en lågmäld och förfinad melodik.
Innehållet är naturstämning och livsbetraktelse, någon gång med en nog så stark känsla
under den alltid avvägda formen. En av de bättre unga poeterna. F. V.
Hjelmqvist, Elisabeth. En speleman från slätten och andra Skåneberättelser.
Lb. 1923. 158 s. 3:—.
Elisabeth Hjelmqvist är en god berättare med verklig gåva att hålla intresset fånget. Stilen
är så frisk, och omedelbar, därför att hon gärna förtäljer vad hon sett och hört. En speleman
från slätten är skriven med välgörande realism; man upplever snarare än läser. I Ola
Svensson lär man känna den solide, något tungföre slättbonden; man vandrar i hans sällskap
utefter pilvallarna och riktigt känner doften av skånsk mylla. Man lyssnar till samtalet mellan
Kerstin från n:r 14 och Anna från Sörgarden och följer med intresse Krister spelmans livsöde.
Det är inga ovanliga ting Elisabeth Hjelmqvist har att förtälja; hon går ej utom sin erfarenhet.
Men just därför kan hon med sin fina iakttagelse och sin psykologiska uppfattning åstadkomma
en för ung och gammal verkligt njutbar bok. H. W.
Lagerkvist, Pär. Den osynlige. Skådespel i tre akter. A. B. 1923. 123 s. 4:75.
Ett diktverk om »den osynlige», d. ä. »människoanden», som vill bryta sig fram genom mörker,
nöd och moraliskt elände. Stycket ger rikliga prov därpå, »mannen» och »kvinnan» strindbergsgräla.
den optimistiske »hjälten» stukas av den råa typen »förvaltaren», som representerar det
negativa i tillvaron etc. etc. Slutligen avhämtas alla av Döden — utom »människoanden», som
skall leva fastän generationerna dö. Stycket har en oförneklig poetisk fläkt, är ett verk av en
diktare men har åtskillig vag och upprepande deklamation och gör ett alltför obestämt
totalintryck. F. V.
Lundquist, Ernst. Vårens oro. Roman. A. B. 1923. 280 s. 6:50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
