- Project Runeberg -  Biblioteksbladet / Tionde årgången. 1925 /
3

(1916)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathias Feuk: Barnet i litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Otvivelaktigt sammanhänger detta med inflytandet på Franzén från Bernh. de S:t Pierre
och dennes sentimentalitet.

Franzén får, närmast åtminstone, räknas till våra romantiska skalder, och bland
dessa, som hävdade känslans och fantasiens rätt i diktens värld, finna vi också
en rad besjungare av barnen, av dessas känsloliv, av hela deras egen värld. Det
är därför ej en händelse, att sådana dikter som vaggvisor nu bli vanliga — hur
sällsynta äro de ej i upplysningstidens litteratur! (Man kan ju erinra om ett sådant
exempel som Bellmans »Lille Carl, sov sött i frid!» Men hur smaka ej redan nästa
rader däri av 1700-talets snusförnuftiga reflexion: »Ty du får tids nog vaka, tids
nog se den onda tid och hennes galla smaka.») Nu skapas på vaggvis-lyrikens
område en hel rad mästerverk, t. ex. en sådan äkta pärla som östgötaskalden
Hedborns »Ute blåser sommarvind!» Det är ju sommardagens hela skönhet och
lycka strömmande samman i doft, i färg, i sång endast i detta anslag: ute blåser
sommarvind! Ej mindre bekant är den likaledes av en romantiker skapade
»Hopp, rida, rida, Rankeben», där för det lyssnande barnet hela människolivet
får glida förbi under den djupa och dock ej svårfattliga symbolen av riddarens
kamp mot livets makter. — Det är nog mer än en av oss, som när det blev kväll
slutit sina barnaögon vid den sångens toner, sjungna av en för oss kär stämma!

Och Tegnér — för att nämna vårt största namn från romantikens tid — även
om han ej diktade vaggvisor, hur ofta dock under hans mörka, sönderslitna
stunder lyfte ej hans tanke vingen till flykt tillbaka till barndomens ljusa år. Och
han ser i barnet mannens fader just i den bemärkelsen, att det är intrycken från
barnaåren, som komma igen förtätade till handling vid vuxna år. Hur skönt har
han ej sagt detta i raderna ur »Axel»:

Ack, barnets himmel hänger full
med lyror av det röda gull,
och allt, vad mannen diktar sedan
som hjältar stort, som blommor smått
i skönare gestalter gått
förbi hans barndomsöga redan.

Romantikens prosadiktning, vilken framträdde ett par årtionden senare än lyriken,
har åtminstone ett stort namn på barnskildringens område. Det är Fredrika
Bremers. Visserligen har hon en rad, man ville kalla dem romantiska, flickebarn,
som ej äro vidare lyckade. Så t. ex. Serena i »Grannarna», vilken är målad så
helt och hållet ljust i ljust, att hon förefaller oss overklig. — »Jag har ej sett
en blick, som uttalade en innerligare godhet; emellanåt strålade ur det milda ögat
något, som sade mig, att hela hennes värld var idel salighet. — — — Jag har
ej sett en kropp, som mera liknade en skön själ, och ej förnummit ett sätt att
vara, som så påminde om musik.» Vår tids människor åtminstone ha nog litet
svårt för att riktigt tro på så utomordentligt »sköna själar». Hela denna teckning
i ljust sammanhänger med romantikens benägenhet att se allt som motsatser:
antingen helt i vitt eller helt i svart. Även i Fredrika Bremers karakteristik av
gossar framträder understundom denna motsatsbetoning. Man kan t. ex. peka på
berättelsen i »Grannarna» om Ma chère mère och hennes ende avgudade son, »den
tidigt vilda och despotiska gossen». Om förhållandet dem emellan heter det:
»Det var lejoninnan och dess unge, som under blandning av vild kraft och djup
ömhet kämpa och kyssas i samma stund.» Men när Fredrika Bremer avstår från
dessa en smula uppskruvade människotyper och i stället ger oss bilder av sig
själv och sina syskon som små — ty hennes flesta barngestalter äro hennes egen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:56:13 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblblad/1925/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free