Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathias Feuk: Barnet i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dagdrömmar» och Artur Möllers »Femton år». — Den senare är nämligen ej en
skildring av en femtonåring utan ett barns utvecklingshistoria fram till denna ålder.
Det är väl otvivelaktigt, att bakom de självbiografiska verk av det mångbandiga
slag, varav de ovan angivna utgöra första delarna, ett starkt inflytande från
Rollands Jean-Christophe är märkbart. (Jfr redan titeln »Dagdrömmar» med titeln till
1:a delen av J.-Christophe: »Daggryningen».) Visserligen hade redan 1840—60-talens
romanlitteratur dylika från-vaggan-till-graven-böcker, Dickens David Copperfield
t. ex., men dessa äro skrivna på bredden, ej själsskildring som Jean-Christophe
eller de nyssnämnda svenska böckerna.
Även de sista årtiondenas lyrik rör sig gärna inom barnens värld och med
högst olika typer, vilka också prosaskildringen hade att uppvisa. D. v. s. det
finns även i poesin både »rackarungar» och barn av annan valör. Det förra
slaget presenteras i t. ex. sådan lyrik som Ossiannilssons »Barnen», en hurtig, en
smula gåpåaraktig »träskovals», vilken börjar så här:
Alla tofflorna små
som de smälla och slå
alla flinka små tofflor av al eller sälg,
hör, med knäpp och med kläpp
hur de bruka sin läpp
till en trummande trotsig revelj.
Hör, hur hundrade kraftiga strupar ge hals:
där bestäms, där benäms, där beskrivs, där befalls,
där blir gurgel och gnäll
för en halv karamell
och en tröja för ingenting alls.
Göken ropar ur grönskande skog, han ropar i söder och öster.
Himlens ändlösa kupa är fylld av lärkors dallrande röster.
Vinden blåser sunnanifrån och vaggar den unga säden,
rör de vita narcissernas blad och de rosiga äppelträden.
Jorden skälver av lycka och liv, barn, i din sista timma,
häggen doftar i hage och hult, och mandelörterna glimma.
Men dina blida ögon, barn, stirra blinda och tomma:
icke för dem och icke för dig stå jordens stigar i blomma.
Jag undrar och undrar: När farmor står
i dörren till himmelens blåa rike
och farfar henne till möte går,
skall då månne han vara hennes like
och vara som hon så skrynklig och vit
och trött och vissen av år och slit
med stackars händer, som darra och famla,
för de måste ju vara lika gamla?
Eller kanske skall farmor bli ung som han
och få unga och strålande ögon som han
och lockigt och ljusbrunt hår som han!
Men hur kan hon vara farmor då?
Det är vad jag inte kan förstå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
