Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mathias Feuk: Barnet i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och även hos den yngsta diktargenerationens i åtskilligt — som alltid i
ungdomsåren — radikala och hetblodiga omvälvare finnes det innerst inne en sträng,
som sjunger med en ljus och stilla ton, när den bringas att vibrera. Och det är,
när tankarna glida över till de små, till barnen. Så t. ex. i Ragnar Jändels
»Barnet». Östgötaskalden Gunnar Hede har också en vacker sådan liten dikt,
»Aftonord till ett barn».
I viss mån sammanhänger otvivelakligt detta sysslande med barn i litteraturen
med de sista årtiondenas intresse för hembygden och allt vad därtill hör,
hemtorvan, själva hemmet och då också barnen. Här kunde då även erinras om de
senaste decenniernas rika och värdefulla alstring på sagolitteraturens område och
den därtill hörande bildkonstens. D. v. s. att genom illustrationer till sagorna
fängsla och vidga barnens fantasi. Naturligtvis kan man också här peka på
mindrevärdiga alster, men vad ha likväl ej sådana konstnärers som John Bauers eller
Elsa Beskows skapelser betytt!
Skulle jag slutligen citera någon av dessa sista års barnadiktare och
barndikter, så kunde jag välja Tor Hedbergs »De sovande barnen» (ur förf:s
»Hemmets sånger», 1922).
Nu är det kväll, nu blir det tyst
vid barnens säng jag står och lyss
hur de i sömnen andas,
hur deras späda andedräkt
som vind och våg och sus och fläkt
i mystisk endräkt blandas.
Ett syskonpar, han röd och varm
med handen knuten och sin arm
sträckt över huvudgärden;
hon vilande så lätt och fri
som blomma eller melodi
— två mänskobarn i världen.
Hans andedräkt är lugn och klar
av samma kraft, som evigt var
i vind och våg och väsen,
men hennes lätta andedräkt
är släkt med böljesorl och fläkt
av vårvind genom gräsen.
O, mina små, o fjärran år!
Den långa väg, som förestår,
vad gömmer den, vart bär den?
Invid er säng jag står och lyss
och drömmer det är åter tyst
och sol och vår i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
