Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig imponeras av något eller någon. Tonen är retsamt överlägsen, som i »Dramatik» (s. 237
ff.). Detta hindrar ei, att åtskilliga av landskapsskisserna röja en diktares fina penselforing och
porträttutkasten av människorna en dramatikers säkra hand. H. Sg.
Maupassant, Guy de. Lilla Roque och andra noveller. Övs. [fr. fra.] av
Karin Jensen. W. &. W. 1924. 208 s. Hcej. 3:—.
Maupassants noveller äro som bekant lika skarpa och spirituella i observation som starka
i temperamentet; han är en överlägsen berättare. Det gäller även dessa historier. För en
omogen publik lämpa de sig icke alltid. F. V.
Maurois, André. Ariel. Shelleys liv. Till sv. [fr. fra.] av Elsa Thulin.
H. G. 1924. 278 s. Ill., portr., litt. Hcej. 7:50.
Romantiserade biografier äro över huvud taget ett oting, även om de äro så diskret och
taktfullt skrivna som den föreliggande. Att den överflyttats till vårt språk kan emellertid ha
sitt berättigande med hänsyn därtill att (med undantag av Svanbergs kortfattade avhandling)
något utförligare arbete över S. hittills icke utkommit på svenska. O. W-n.
Monrad, Cally, o. Folcke, Nils-Magnus. Con amore. Fragmentariska
rimbrev. Nst. 1924. 148 s. Hb. 4:25, inb. 5:25.
En norsk poetiserande sångerska och en ung svensk poet offentliggöra här delar av en poetisk
brevväxling i åtskilliga tonarter, å hennes sida smidigt och rörligt, stundom spirituellt, å hans
oftare inriktat på det lyriska men därjämte kåserande, om människoöden, folk och land. —
Alltför många ord och verser, men vackra och värdefulla ställen finnas hos bägge. F. V.
Nexö, Martin Andersen. Ditte människobarn. Övs. [fr. da.] av Hinke
Bergegren. 1. Framt. 1924. 158 s. Hceda. 4:50.
Boken utgör ett motstycke till »Pelle erövraren», där Nexö skildrade ett nutida arbetaröde;
här skildras en arbetarkvinnas liv från vaggan till — den förtidiga — graven. Boken äger
stora förtjänster men också döda sträckor. Som med Pelle mäktar han ej att göra Ditte till
en helgjuten, livstrogen skepnad; ena sidan av kynnet hänger ej samman med den andra. Han
har velat skildra en starkt moderlig och självuppoffrande kvinna men gjort henne allt för
karaktärslös och osäker vid vissa av livets vändpunkter. Barnskildringarna äro som alltid hos
Nexö förtjusande och skildringarna från Bornholm äga liv och must. Sista delen ger oss något
av det bästa Nexö åstadkommit, »gamla Rasmusan», en dråplig gumma, helt fången i gamla
tiders vidskepelse och folkföreställningar, hans enda verkligt klassiska skepnad. Rg.
(Den) outsläckliga gnistan. Överflyttning till eng. från originalmanuskriptet
av F. W. Bain. Övs. fr. eng. av Ragnhild Haglund. W. & W. 1924. 282 s. Hcep. 4:75.
En snillrik och suggestiv fornindisk dikt om det asketiska helgon, på vilket gudarna voro
avundsjuka och därför med en raffinerad list lockade att synda. Raffinerad kan man också
kalla den konst, varmed berättelsen är genomförd. »Den outsläckliga gnistan» är
kärlekslidelsen, som brinner även under den skenbart mest avkylda aska; dock, heter det till slut, är
denna gnista icke den äkta kärlekens. Boken är synnerligen anbefallningsvärd. F. V.
Paris, John, [pseud.]. Kimono. Övs. fr. eng. av Hildegard Wieselgren. Sk.
1923. 383 s. Hcee. 7:50.
Denna Japan-skildring har väckt ett oerhört uppseende och gäller visst för åtskilliga som
»sanningen om Japan». Att förf., vern han nu är, grundligt studerat sitt ämne, är visst.
Förmågan att se och levande måla det, han sett, har han också gemensam med andra anglosachsiska
författare av reseskildringar (hans bok är snarast en sådan). Men i sina teoretiska funderingar är
han lika ofilosofisk som de flesta dylika. Han låter t. ex. en japan skriva om japanerna: »Att
jämställa konvenansregler och sedvänjor, vilka de kalla civilisation, med västerlandets djupa och
höga världsåskådning . . ., det är att jämföra en sköldpadda med månen.» Metoden är ju känd
sedan den tid, då Augustinus talade om hedningarnas dygder såsom »glänsande laster», men torde
varå föga objektiv. John Paris bygger framför allt sin »teori» på den japanska uppfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
