Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skol- och barnbibliotek - Böcker för barn och ungdom - uH. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av sten och hjärtat av guld, Draktämjarna, Den lille godhjärtade Edmund eller grottorna och
basilisken. Översättningen god. Man bör emellertid komma ihåg att Drakarnas bok är för
svårfattlig för de minsta sagobarnen och att den, som nämnt, ställer vissa fordringar även på
de störres förmåga av tillägnelse.
Olofsson, Maria. Östansol och västanvind. Sagor och berättelser. Lb.
1926. 144 s. Ill. 2:25, inb. 3:—.
Det är väl underligt att en sagoberättare med humor — ty det äger Maria Olofsson —
kan hitta på en så sentimental titel som denna. Alla sagorna ha däremot riktigt bra namn.
Denna sagoberättare fäste först uppmärksamheten vid sig med en samling utmärkta djursagor:
Kalle Skata. De nu utkomna sagorna och berättelserna ha, åtminstone flertalet, förut varit
publicerade i en tidnings barnbilaga. Man märker nog att författarinnan varit bunden av ett
givet utrymme, och sagorna ha därför blivit ungefär lika långa, eller rättare korta, allesammans,
vilket ger samlingen en viss enformighet. Varje saga och berättelse är emellertid i och för sig
bra, somliga t. o. m. riktigt bra och flera välgörande humoristiska. Man får dock ett bestämt
intryck av att Maria Olofsson av sin lätthet att skriva frestats till en viss journalistisk ytlighet
och att hon lika lätt skulle kunnat göra hundra sagor i samma stil som nu tjugofem. Tänk
så mycket långsammare det gick för H. C. Andersen att dikta sina sagor! Det är nog ingen
av dessa sagor som så påverkar känsla och fantasi, att den biter sig fast i de små läsarnas
minne. Men låter man samlingen gälla för vad den är: en god och rolig förströelseläsning
för stunden, så må den gärna rekommenderas. Språket är naturligt och vårdat.
Topelius, Toini. Sommarsjö och vintersnö. A. B. 1927. 236 s. 3:75.
Det är nu över 30 år sedan denna samling utkom för första gången. Gamle Topelius var
på den tiden den mest läste sagoförfattaren i Sverige och känd av så gott som varje barn.
När så hans dotter Toini utgav egna sagor kunde hon därför ej undgå att ideligen jämföras
med sin illustre fader och känna bördan av ett stort namn. Nu får hon mera gälla för sig
själv; och när man nu återläser dessa sagor, finner man att de äro av den äkta sort som aldrig
blir gammalmodig i förringande betydelse. Man konstaterar också hur nära släkt de äro med
gamle Zachris’. Där finnas i rik omväxling muntra och allvarliga sagor, t. ex. bland de förra
Kungens hovnarr, Studenten och den sluga lilla musen, Prinsessan Svandun och Pajta-Maja,
Rättfram och bakfram, och bland de senare En skjutsgosses första glädje, Om lärkan som
sjöng för tidigt — och frös ihjäl, men ända ej sjöng förgäves —, Ofred, en liten gripande
berättelse om en tolvårig gosse, som offrade sitt liv hellre än att förråda en trupp för fiendens
spion. Den sista sagan heter När tomtarna skulle flytta — från Björkudden, därför att gamle
farbror Topelius var död. Men så beslöto de allesammans att stanna kvar: »Vi skola aldrig överge
vår älskade udde, så länge dess björkar svaja och dess vågor sjunga och goda människor här
vilja söka sig en fristad.» Sagans tomte berättar att han haft sin boning i den gamle
barnavännens pennskaft. Men säkert är att han också då och då gästat unga fröken Toinis. En
förtjänst till de övriga äger denna samling i det goda, levande, omväxlande språket, som gör
att den lämpar sig särskilt väl till högläsning.
Walder, Signe. Lille Nsiku och andra berättelser från Kongo. Sv. miss.
1926. 63 s. 1:—.
Dessa berättelser ha ju åtskilligt att förmäla om natur och människor på ett av de svenska
missionsfälten. Men de synas mig vara alltför tendentiöst religiösa för unga läsare. De få
t. ex. veta att det är syndigt att både tappa och dricka palmvin, att olyckor och sjukdomar,
som drabba hedningar vilka återfalla i synd, äro Guds direkta straff, mea att gudaktigheten
har vinst och fördel med sig också för detta livet o. s. v. Men när hedningarna å sin sida
förklara att sjukdomar är ett straff för dem som upphört att dyrka andarna och blivit kristna,
så är det förstås bära vidskepelse. Med all respekt för det resultatrika och uppoffrande arbete
många av våra missionärer utföra, skulle man i berättelserna om deras verksamhet önska en
större vidsynthet, sådan den kommer fram t. ex. i Nathan Söderbloms Studiet av religionen,
ett erkännande av att även en hedning kan vara religiös i ordets bästa bemärkelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
