Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henri Bergson. 1927 års litteräre Nobelpristagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först och främst vänder sig den franske tänkaren mot föreställningen om
tiden som en mätbar storhet. När vi »mäta tiden» med den matematiska
rörelselärans hjälpmedel, konstatera vi, att rörelsens start är samtidig med ett
särskilt psykiskt tillstånd hos iakttagaren och att dess slut likaledes är samtidigt
med ett psykiskt tillstånd. Vi mäta sedan den tillryggalagda vägsträckan, den
enda faktor, som i verkligheten är mätbar. Det vill med andra ord säga, att
»tidsbestämningen» egentligen är en rumsbestämning.
Men icke nog härmed. Bergson söker visa med skarpsinnig dialektik, att
den vanliga och naturvetenskapliga uppfattningen av tiden som dimension i
själva verket är en rumsföreställning. Vad förstå vi med rummet, frågar han,
om icke en tom, homogen[1] miljö, som möjliggör för oss att skilja lika och
samtida sensationer från varandra. Homogenitet och rumslighet äro för Bergson
ett och samma. Men när tiden tänkes som dimension, tänkes den just som ett
homogent medium. Fattas den på detta sätt, kommer den uppenbarligen att
sammanfalla med rummet. Den är, för att tala med Bergson, »en begreppsbastard,
som beror av rumsidéns inträngande på det rena medvetandets område».
Hur uppfattar då Henri Bergson den verkliga tid, som han ställer i motsats
till den moderna fysikens konstruerade »fjärde dimension» och till den
populära uppfattningens ständigt fortlöpande tidslinje? Man skulle möjligen kunna
fatta den som en relation mellan händelseförloppen med schemat föregående —
efterföljande. Men Bergson kan icke acceptera denna tolkning av tidsbegreppet
som ett relationsbegrepp. När vi exempelvis höra en melodi, uppfatta vi
icke blott en följd av toner, som avlösa varandra i bestämd ordning; de olika
momenten genomtränga varandra och bilda ett kontinuerligt helt, ett ständigt
närvarande, »la durée» eller nuflödet för att använda Algot Ruhes uttryck.
Tiden är icke ett abstrakt ordningsbegrepp utan identisk med vardandets
oavbrutna ström, där det förflutna genomtränger det närvarande och en ständig
nyskapelse råder.
Här möta vi ett av de viktigaste momenten i Bergsons världsåskådning.
Han fattar tiden som ett kontinuerligt skeende. De olika förloppen följa
varandra, men de kunna icke avgränsas från varandra som föremålen i rummet.
Å ena sidan ingå de föregående momenten i nuet, å andra sidan uppkomma
oavbrutet nya förlopp, som icke kunna härledas ur de tidigare. Tiden är därför
ett fortgående mot ett allt rikare innehåll; vardandet är en »skapande
utveckling».
Bergsons tidsuppfattning, vars logiska svårigheter icke kunna utredas i
denna skisserade framställning, tillämpas i första hand på den psykiska
verkligheten. »Vad själslivet angår», förklarar han i ’Den skapande utvecklingen’,
»ser man lätt, att tiden utgör själva det ämne, varav det är danat» (s. 10). Och
i »Filosofien och livet» betonar han, att medvetande framförallt betyder minne,
ett bevarande av det förflutna i det närvarande. »Men å andra sidan»,
fortsätter Bergson, »är allt medvetande ett föregripande av framtiden. — — —
Vi dragas bokstavligen och så att säga böjas hän mot framtiden, alldenstund vi
äro handlande väsen, och varje handling är såsom ett språng in i framtiden —
in i nästa stund.» (s. 15). Men det psykologiska perspektivet utvidgas och
utmynnar i en metafysik, som söker besvara det klassiska filosofiska problemet
om verklighetens väsen. Tiden eller det kontinuerliga vardandet blir för
Bergson själva substansen i tingen. Verklighet är förändring; den franske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
