Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - G. Litteraturvetenskap - H. Skönlitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan efter mindre än tio år har en ny upplaga av denna handbok i den svenska litteraturens
historia visat sig behövlig. Det talar gott för dess värde och dess praktiska användbarhet. I själva
verket försvarar den också väl sin plats bredvid det stora Schück-Warburgska verket, som genom
sin omfattning med nödvändighet måste komma att bliva svårtillgängligt för en avsevärd del av
allmänheten. Att framställningen på sina punkter är en smula ojämn är ju knappast ägnat att
förvåna. Så t. ex. borde ett sådant omdöme som det Steffen fäller om skolastiken (s. 58) ha strukits
eller starkt reviderats, då det endast vittnar om att förf. icke är förtrogen med den moderna
forskningen på området. Vid behandlingen av Beowulf kunde något mera hänsyn tagits till senare
arbeten i ämnet av bl. a. Alb. S. Cook, R. W. Chambers, W. W. Lawrence m. fl. I fråga om
Karlskrönikan borde Neumanns viktiga uppsats i Samlaren 1929 ha anförts, då den är av bestämmande
betydelse för den riktiga uppfattningen av krönikans beskaffenhet och tendens. Vår första bok är
icke som uppgives s. 143 Dyalogus creaturarum; enligt Is. Collijn är det ett grammatikaliskt arbete
av Remigius av Auxerre, betitlat Magister que pars, av vilket C. för ett par år sedan funnit
intressanta fragment. I detta sammanhang borde också Collijns framställning av det äldsta svenska
boktryckets historia i den svenska upplagan av Sv. Dahls Bibliotekshandbok ha citerats, då allt
vad vi veta om boktryckarekonstens införande och första utveckling i Sverige där finnes
sammanfört. I den viktiga frågan om tillkomsten av 1526 års översättning av Nya testamentet uttalar
Steffen som sin uppfattning att Laurentius Andreæ varit den ledande och bestämmande kraften
vid arbetet. Med hänsyn till de vägande skäl, som tala för att snarare Olavus Petri haft
huvudparten av arbetet på sin lott (denna åskådning har särskilt Schück med styrka hävdat), synes dock bäst
att tills vidare lämna frågan öppen. Den nya upplagan av Olavi Petri tänkebok utgives ej av J. A.
Almquist utan av Ludvig Larsson. Uppgiften om Laurentius Petris disputation med den ryske
patriarken har av Ahnlund uppvisats återgå på en bland den ryktbare Hedemoraprosten Nils
Ra-benii förfalskningar. På tal om Kristinas baletter borde kanske ha framhållits att texterna till dessa
säkerligen aldrig annat än möjligen till mindre delar deklamerats av de uppträdande; efter all
sannolikhet har man att betrakta dem som ett slags programhäften, avsedda att lämna förklaring till
de pantomimiska uppträdena på scenen. I fråga om de under frihetstiden uppträdande
klagomålen över studiernas och lärdomens fortgående förytligande har man att räkna också med den vid
nämnda tid allt mer och mer märkbara omformningen av det allmän vetenskapliga
åskådningssättet. »Man torde göra det inkastet», skriver Samuel Ödmann en gång på tal om denna fråga,
»att Natural-historien, med sitt intagande behag, förer sinnet från andra wetenskaper och dermed
lägger hinder för all solid lärdom. Sådant synes wara att på en gång berorna och förskjuta. Men
sjelfwa sattsen är icke fullt grundad. Man berättar att framlidne Kansli-Rådet
Ihre daterade all solid kunskaps aftagande ifrån Linnés
botaniska excursioner.» Detta yttrande utgör ett talande belägg för den intresseförskjutning,
som under senare delen av det adertonde århundradet gör sig märkbar i vårt land. Kanske hade
en något bredare framställning av 1700-talets lärda forskning varit motiverad; dess betydelse är ju
ytterst omfattande, och män som exempelvis Carl Reinhold Berch, Anders af Botin och Magnus
von Celse äro envar i sin art så typiska representanter för tidens lynne att de väl förtjänat ett
omnämnande. — Dessa anmärkningar innebära emellertid på intet sätt något förringande av arbetets
värde. Tvärt om är det en angenäm plikt att betona dess goda disposition, dess överskådliga
framställning, dess solida saklighet och icke minst dess förträffliga bibliografier. — Illustrationerna äro
däremot knappast särdeles väl valda. Det är dessutom icke lämpligt att medtaga handskriftsprov
utan att samtidigt meddela innehållet i modern transkription. Ett direkt missgrepp är att
upptaga kopparsticket av Olavus Petri ur Hallmans bekanta verk, då ju detta är en ren fantasiprodukt
utan spår av faktiskt underlag. Det kan väl aldrig vara tänkbart att illustrationsredaktören levat
i den föreställningen att vi här äga ett autentiskt porträtt av Olavus Petri? O. W—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
