Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomas Mann. Årets Nobelpristagare i litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en vilopaus efter den stora kraftansträngning som »Betrachtungen eines
Unpolitischen» otvivelaktigt innebar utgav Thomas Mann två bagateller under
titeln »Herr und Hund, Gesang vom Kindchen, Zwei Idyllen» (1919), i vilka
han låter sina tankar vaggas till ro i stilla drömmar. Men även idyllen blir i
hans hand ingen mjäkig konstprodukt, den är uttryck för den jäktade grubblarens
reaktion mot krigsårens våldsamma spänning.
Under det sista decenniet ha flera arbeten sett dagen, bland vilka i första
hand den mer än tusensidiga romanen »Der Zauberberg» (1924) ådragit sig det
allmänna intresset och väckt diskussioner till liv. Många lärda kommentarer ha
redan skrivits till denna vår egen tids stora bildningsroman, vars värde till stor
del ligger i dess lika djupgående som originella samtal i filosofiska, religiösa,
medicinska och överhuvud taget alla ämnen, som röra vår tillvaro. »Det
förtrollade berget» är ett schweiziskt högfjällssanatorium, inom vars murar av
sjukdom och psykiska kval en ung i olika avseenden genomsnittlig och normal tysk
blir bergtagen i sju långa år. På denna bergsplatå, där luften är lätt och fri men
där övertemperaturen är det självklara och perspektivet på världen högst förbryllande,
där strida olika makter om hans själ med det slutliga resultatet, att han
lärt sig att tänka. Han har blivit en man, som lärt sig att förstå motsatserna
och fatta livets mening, han har blivit det under sin bergtagning men har
därigenom också fått kraften att bryta sig ut, att få igen sin normala temperatur
och intaga sin plats i ledet — i detta fall bokstavligen i de fältgrå soldaternas
led i Flandern. Romanen handlar om den eviga dualismen mellan förstånd och
känsla, mellan rationalism och mysticism, mellan plikt och njutning. Vad är
rätt? Att förstå motsatserna och att utjämna dem, säger Thomas Mann. — »Der
Zauberberg» är ett litterärt kraftprov i mer än ett avseende, men den är alltför
svårtillgänglig för en genomsnittsläsare och frestar stundom också genom sin
vidlyftighet på läsarens tålamod.
Med ovanstående har jag i korthet berört de mest vägande alstren i Thomas
Manns författarskap. Utmärkande för dem alla är det konstnärliga allvaret och
den omisskännliga tonen av självupplevelse. Diktarens problem skärskådar han
av ett obetvingligt inre behov att komma till en uppgörelse med sig själv.
Varför är konstnären olik en vanlig genomsnittsborgare? frågar han sig gång på
gång. Därför att han lever i ett undantagstillstånd, därför att själva konstnärsskapet
betingas av en sjuklig överkänslighet. Han har förmågan att tränga in i
medvetandets djup och genomlever skapandets hemlighetsfulla mysterier. Hans
lott blir tragisk, därför att han själv känner sin hjälplösa isolering och bävar
föf den sammansmältning av »tukt och tygellöshet», som utgör hans innersta
väsen. Med en fot står han kvar i den borgerliga tillvarons lugn och lycka, och han
skänker den samtidigt sin kärlek och sitt förakt. Men Thomas Manns fina ironi
mot borgaren får endast undantagsvis något av den dräpade slagkraft, som
brodern Heinrich vanligen använder, han är själv liksom hans Tonio Kröger för
mycket av den vilsegångne borgaren, som förirrat sig i konstens sumpmarker.
Hans självrannsakan tillåter honom ingen förhävelse: han ser både det löjliga
och det tragiska i diktarens tillvaro. Han är själv en del såväl av Detlev Spinell
i »Tristan», författaren som gav anledning till det bevingade ordet att en
skriftställare är en man som har svårare att skriva än andra människor, som av Gustav
Aschenbach i »Der Tod in Venedig», som själv förbrändes av sitt konstnärskap
och som var plågsamt medveten om de avgrunder, i vilka skapandet försiggår.
I ett avseende är Thomas Mann naturalist, nämligen i själva berättelsetekniken.
Hans nästan vetenskapliga noggrannhet och hans motvilja mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
