Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - N. Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Linné har på grund av landskapsresan kallats vår första turist, ett sätt att ge ära åt ett senfött
begrepp. Denne maestro i konsten att se var naturligtvis något mycket mer, även då han reste. Hans
geniala upptäckarglädje räcker till för snart sagt allt. Han färdades icke allenast som
naturforskare. Han var även läkare, människorna angingo honom icke minst. Invånarnas seder och
levnadssätt bli därför, som titelbladet anger, en av huvudpunkterna i resans program. Han besöker
allmogens bostäder, intresserar sig för deras levande och döda bohag, odlingar, kålgårdar och
fähus, därom han ock »inspädt några roliga och menlösa upptog att giva läsaren nöje». »Jag måste
tillstå», säger han ändock, »att jag på hela vägen ej något annat sett än några stenar, örter och
djur.» Denna litet retoriska förklaring hindrar allraminst en nutida läsare att erfara den levande
ande, som — det kan med fog sägas — här besjälat tingen. För övrigt, nästan vad
obetydligheter som helst, när de blivit två hundra år gamla, kunna de nog påräkna ett visst intresse, även
om det ej vore en Linné som förevigat dem. Allt vad han sysselsätter sig med har bevarat något
av omedelbarheten och äktheten, varmed det en gång iakttogs och upplevdes. Hans hänförelse
var diktarens, hans skildringskonst gav en annan riktning och ett nytt innehåll åt tidens
uppfattning av reselivet. Västgötaresan är en bragd ej minst därför och har med rätta gjort hans namn
stort även som reseskildrare.
Om resans vedermödor talas mera sällan. Året 1746 var ett regnigt år och vägarna helt säkert
ej så värst framkomliga ens för den som färdades till häst. »På Falbygden», heter det också,
»blev vädret på slätten häftigare, en stark motvind satte så an, att snart sagt ögonen ville blåsa
utur skallen, hästen raglade ock nästan utav vägen.» Det där känner en falbo igen, då sydvästen
sluppit lös! Berömda äro flera av Linnés beskrivningar över märkligare företeelser han mötte i
västgötalandskapets natur. Detta gäller i synnerhet den klassiskt vordna skildringen av
Kinnekulle. Av särskilt intresse är en av teckningarna härifrån (tavla 1), föreställande Stora Brattefors
grotta. Så ser den nämligen ej ut i nutiden. Den naturkatastrof, som fyllt dess botten med väldiga
kalkstensblock, har tydligen timat efter Linnés tid. Händelsen lever kvar och berättas som
hörsägen från gångna släkten av de gamla på orten.
Om den store resenärens obestickliga öga för det karakteristiska vittnar bl. a. även en liten
iakttagelse från Falbygden, så obetydlig att den förbigås som alldeles oväsentlig. Linné betraktar
betesmarkerna och finner dem icke ha något annat att bjuda på än enbuskar »med många knappt
en tvärhand höga, på sidorna rundade tuvor». Det finns i hela litteraturen eljest ingenting om att
dessa tuvsamlingar här verkligen se annorlunda ut än annorstädes (en följd av markgrundens
egenartade beskaffenhet och vattnets erosion).
Kommentarens författare är prof. Nat. Beckman. Hans omfattande forskningar i västgötsk
hävd och initierade kännedom om landskapet ha gjort honom självskriven såväl för denna uppgift
som för den med yttersta pietet verkställda redigeringen. Han säger sig ha haft två vägar att gå:
en naturvetenskaplig, en humanistisk. Han har följt den senare, och kommentaren vittnar om,
att detta val var det rätta. Anmärkningarna ha rört sig om sådant, som haft största intresset för
en bredare publik. Det förefaller åtminstone en naturvetare överraskande, att de kunnat ges en
sådan omfattning och fyllighet. De öka givetvis högst väsentligt värdet av detta vackra första
fry tryck av Linnés Västgöta resa. R. S.
Selling, Gösta. Säterier och gamla gårdar av kulturhistoriskt värde inom
Stockholms stads icke planlagda område och bland stadens lantegendomar.
A. & W. i distr. 1928. 200 s. Ill., kart. (Rådet t. skydd f. Sthms skönhet.
Utredningar. 1.) Ncd. 12:—.
Det stockholmska skönhetsrådet har här låtit publicera en inventering av gamla gårdar av
kulturhistoriskt intresse i stockholmstrakten, belägna i de inkorporerade områdena eller ägda av
staden. Materialet har mestadels hopbragts av Nordiska museet och Samfundet S:t Erik och har
sammanförts till en serie kortfattade beskrivningar av såväl herresäten som gårdar av enklare,
stundom mycket enkel beskaffenhet. Planen har blott medgivit meddelandet av en kort
byggnadshistoria för de respektive anläggningarna, ej av ägarlängder, vilket ju ofta varit av stort
intresse. Boken är rikt och mycket väl illustrerad och hör hemma i alla bibliotek med
topografiska samlingar. T. K.
Skövdeortens hembygds- och fornminnesförenings skriftserie. N:r 1, 2. Skövdeortens
hembygds- o. fornminnesfören, redaktionsutsk., Skövde 1928. Ill., kart. Ncy.
1. Wahlström, Axel Th., Föreningens stiftande och verksamhet åren 1923—1927. 0:50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
