Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elin Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på dörren ut till den gemensamma korridoren satt upp ett anslag: »passera ej
korridoren, då notarien höres eller synes!» De fyra få knoga hårt både för sin
existens — och sin heder, vilken deras chefer göra ganska intensiva bemödanden
att förskingra. Den egentliga huvudpersonen bland de fyra har visserligen
många förutsättningar för att framgångsrikt avslå sin häradshövdings
uppvaktningar men lämnar till sist valplatsen och söker sig ett lugnare arbete i
landsorten. Härifrån sänder hon den av kamraterna, som fått hennes plats, ett lustigt
brev, vari hon erinrar henne om att vid ett tillfälle, då kamraten varit sjuk och
skulle transporteras till ett sjukhus, hade hon ropat efter den av de fyra, som
skulle hämta ett stadsbud: »kom ihåg, att det skall vara ett gift stadsbud!» Nu
vill brevskriverskan bära ge kamraten den förmodligen välbehövliga upplysningen:
»kom ihåg, att häradshövdingen är långt ifrån något gift stadsbud!»
Repliken har sitt intresse ej blott på grund av sin uddighet utan fastmer som
ett belägg på hur tiden ändrat sig. På sätt och vis kan man säga, att Norrtullsligan
fortsätter 1880-talets emancipationslitteratur, liksom där befinna sig
männen på de anklagades bänk. Men det är en väsentlig skillnad! Det är ej nu
fråga om gifta kvinnor, som vilja bryta äktenskapets bojor, utan det är ogifta
damer, som innerst längta efter att få skapa ett hem tillsammans med »den rätte».
I problemböckerna från 1880-talet låtsar man helst ej om barnen — de endast
komplicerade situationen vid en skilsmässa. Även här är det nu annorlunda. En
av de fyra i Norrtullsligan har en yngre bror, som såväl hon som hennes
kamrater pyssla med och måna om på alla sätt. Det finnes m. a. o. hos dessa
kvinnor ett starkt drag av moderlighet, vilket var 80-talslitteraturen främmande.
Likaså är det att observera, att de fyra unga raljera ganska ogenerat med
männen, som snarare föraktas än betraktas som brutala förtryckare, vilket ju oftast
var 80-talets problemställning.
Det var med sin följande bok, »Pennskaftet» (1910), Elin Wägner på allvar slog
igenom. Den är en den kvinnliga rösträttsrörelsens roman, och dess huvudpersoner
äro några lärarinnor, kvinnliga kontorister och journalister, vilka lägga
ner ett av brinnande övertygelse och iver buret arbete för att genomdriva den
kvinnliga rösträtten. De kalla sig skämtsamt »dragarlaget», och de få också
släpa på det tunga knoget att genom distribuering av skrifter och broschyrer,
deltagande i diskussioner, bearbetande av de makthavande o. s. v. söka få både
skapelsens s. k. herrar och de tröga, likgiltiga inom de egna leden att fatta, vad
»rörelsen» gäller. Rörelsen blir nästan ett religiöst begrepp, så som det på ett
ställe i boken säges — låt vara med en underton av skämt: »Det var ett välsignat
möte, många själar blevo frälsta och skrevos in i rösträttsrullorna.» — Skapelsens
herrar äro f. ö. lika litet här som i Elin Wagners andra böcker framställda
som överdrivet intelligenta; så gott som undantagslöst äro huvudpersonerna i
hennes berättelser kvinnor. Det är kvinnors kamp, längre fram kvinnors
offergärning, som lyftes i ljuset. Och detta är ju endast helt naturligt.
Nu, då det tidsskede är förbi, som någon en smula elakt kallat den epok, då
späda barn broderade servettväskor med inskriptionen: »Rösträtt åt Mamma!» —
nu har Elin Wagners Pennskaftet likväl ej förlorat sin aktualitet. Oavsett att
den nu och framgent kommer att ha värde som ett historiskt dokument, det
bästa vi ha över den kvinnliga rösträttsrörelsen i vårt land, så är dess
människoskildring både fängslande och verkligt rolig. Särskilt gäller detta
karakteristiken av den unga kvinnliga journalist, vars nom de guerre givit boken dess
titel. Pegg, som hon av kamraterna kallas, har en lysande slagfärdighet, men hon
har samtidigt mera än en rapp tunga, vilket förf. mycket fint får fram i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
